”Känslor är värdelösa”

Detta är en intervju med Lifang. Hon är 12 år och bor i en by i östra Sichuan provinsen. Hennes föräldrar är migrantarbetare i Guangdong provinsen.

Hur ser dina hemförhållanden ut?
Mina föräldrar flyttade till Guangdong för att arbeta i en fabrik när jag var ett år gammal och de har bara kommit hem en gång på de tio åren som gått sedan dess. Det var för tre år sedan och de stannade bara i två veckor. Jag bor nu med mormor.

Saknar du inte dina föräldrar?
Nej, inte alls. Skulle jag sakna mina föräldrar skulle jag lida mycket, det skulle göra ont i mitt hjärta eftersom jag aldrig får träffa dem. Smärta hjälper mig ingenstans. Smärta är inte till nytta när jag studerar eller hjälper mormor med hushållet. Smärta och andra negativa känslor är värdelösa. Därför har jag bestämt mig för att inte sakna mina föräldrar.

Pratar ni något i telefon?
De ringer en till två gånger per år och när de väl gör det frågar de bara om mina studier, om mina betyg, om jag studerat hårt och så vidare. Men de förstår ingenting. Att ta sig till universitet från en liten skola som min är oerhört svårt. Vi har inte så bra undervisning och ingen bra studiemiljö.

Vad är din största oro?
Som sagt, vill jag gå på universitet och det är också mina föräldrars högsta önskan. Men jag är långt ifrån säker på att lyckas. Jag gör mitt bästa, men mitt mardrömsscenario är att jag ska studera vidare ända till gymnasiet och väl där misslyckas med inträdesprovet till universitetet. Då kommer jag att ha slösat flera år av levnadskostnader och skolavgifter helt i onödan. Detta är min största oro eftersom jag vet hur hårt mina föräldrar arbetar för att jag ska kunna studera. På ett sätt skulle jag vilja börja jobba på en fabrik direkt efter grundskolan. Det skulle vara enklast så.

Li Fang med sin mormor