The Great Firewall of China

Efter drygt en månad i Kina kan man inte undgå att göra
vissa observationer angående Internet här.

För det första är det oftast långsammare än i Sverige, i
alla fall om man vill ladda upp större filer och så. Det mest tillförlitliga
nätet finns, förutom i privata hem, uteslutande på caféer. Under de mest
hektiska dagarna i projektet var det en smått komisk syn att se upp emot tio
personer på Starbucks, där varenda en satt med koncentrerad uppsyn på laptopen
framför sig.

För det andra lär det knappast komma som en nyhet att
Internet censureras i Kina, vilket både utlänningarna och kineserna själva vet
om.”Censur” är ett vitt begrepp i detta land, och för mig omfattar
Internetcensuren allt från extremt långsam hastighet på vissa sidor till sidor
som ibland inte ens är åtkomliga via proxyservrar.

Och ändå tycker jag att det har blivit mycket bättre. Under
mitt år i Beijing var Wikipedia i stort sett nere halva året, trots otaliga
proxyservrar. När det väl öppnades upp kunde man inte komma in på kinesiska
Wikipedia, bara sporadiskt på engelska och utan problem på svenska. BBC var
totalcensurerat hela året, Youtube censurerades från och till och blogspot.com
var halvcensurerat – man kunde logga in och blogga, men inte se själva bloggen.
Engelskspråkiga nyhetssajter fungerade generellt sett sporadiskt, medan det
gick bra med svenska sajter som svd.se och dn.se.

(man ska inte underskatta vikten av att kunna ett litet
obskyrt språk som bara talas av 9 miljoner människor. Om jag söker på
”Tiananmen Square” på engelska Wikipedia, dör mitt internet. ”Massakern på
Himmelska Fridens Torg” visas dock utan problem.)

Alla dessa sajter fungerar fortfarande inte felfritt, men
mycket bättre. The Great Firewall of China är dock i högsta grad fortfarande
aktivt. Jag blir t.ex. inte förvånad över att Google slutar fungera när jag
skriver ”Lhasa”, eller att jag bara kan få fram sökresultat på svenska
Wikipedia och inte engelska. Taiwan, Falungong, demokrati och mänskliga
rättigheter är andra heta potatisar som tillfälligt stänger ner ens Internet.
Ibland blir det nästan som en sport, så ofrivilligt fascinerande är det: vart
går gränsen? Hur lång tid tar det innan de upptäcker något (i regel några
sekunder)?

Men sen undrar man hur de tänker när även sajter som
Facebook och Myspace blockas. Att gå in på Facebook är numera en studie i
övergången från tålamod till frustration, eftersom jag kan komma in på sidan
efter ett tag, men inte skriva något.

För kineserna är Internetcensur bara en utveckling av den
statliga censuren, och något som har funnits i samhället väldigt länge. Alla
känner till det och tar med det i beräkningen – stundtals ett irritationsmoment
i vardagen, men knappast något att bli upprörd över. Man vet t.ex. att
sina.com.cn bara publicerar ”rätt” nyheter, medan sajter som Tianya har
ett bredare urval av information. (förklaringen jag fick var att det är fler
nätpoliser som bevakar den senare sajten, vilket låter fullständigt ologiskt.
Fler nätpoliser innebär dock att den trots sina kontroversiella ämnen
fortsätter att vara uppe, till skillnad från mer obevakade sajter som resolut
stängs ner om något konstigt påträffas.) Man blir inte förvånad när vissa
nyheter plötsligt försvinner från en dag till en annan. Man vet att vissa sajter
är så långsamma just för att de kontrolleras. Man vet att det inte går att läsa
nyhetssajter från Taiwan.

De som vill komma runt censuren använder sig av
proxyservrarna, och det finns till och med mjukvara som fungerar som proxyn,
som kan installeras på datorn. Facebook används av en del kineser också, främst
sådana som ofta har kontakt med utlänningar. På det hela taget verkar censuren
inte störa nämnvärt i det dagliga livet. Unga moderna kineser är väldigt
allmänbildade, och vi kan ofta mycket mindre om Kina än vad de kan om Sverige.
Det är först när man stöter på unga kineser som har läst hela sin
universitetsutbildning utomlands, men aldrig hört talas om Wikipedia eller
Amnesty, som man inser att ”the Great Firewall” fortfarande är skrämmande
effektiv ibland.