Mysteriet med de tysta taxichaufförerna

När jag bodde i Beijing förra året åkte jag oundvikligen en
hel del taxi. Förutom att det gick snabbare, man satt ner och man slapp trängas
med fem miljoner andra på tunnelbana och buss, så var en av de bästa sakerna
med resan samtalet med taxichauffören.

Beijings taxichaufförer är (ö)kända för att vara pratglada.
”Det finns ingen som kan småprata mer än en taxichafför i Beijing!” var nästan
ett vedertaget uttryck i folkmun, och under mitt år där träffade jag sällan
någon chafför som motbevisade den tesen. Jag lärde mig inte bara massor med
kinesiska under färden, jag fick även lära mig mycket om deras liv och om
Beijing och Kina i stort. Jag lärde mig att de arbetar minst 12-timmarspass,
men ibland 14 upp till nästan 24 timmar i sträck, att de som kör nattaxi oftast
parkerar utanför hotell och sover en blund i bilen, i hopp om att någon tidig
hotellgäst ska till flygplatsen. Väl på flygplatsen var (i alla fall då, nu har
Beijings flygplats förändrats mycket) det oftast en 2-3 timmar lång väntan
innan det kunde komma en kund, och då fick de helt enkelt hoppas att kunden
skulle åka en längre sträcka, annars gick de back. Många chaufförer tyckte inte
om att köra utlänningar, eftersom de väsnades och skrek en massa, speciellt på
kvällen om de var fulla. Nästan alla hade sina favoritområden som de åkte
omkring i, och resten av Beijing var de tämligen osäkra på. Jag såg till att
jag alltid hade kollat kartan över mitt resmål, så jag kunde ge direktioner
sista biten. Många kom från Beijings förorter, och ibland var dialekten
påtaglig, vilket bara gjorde det hela ännu mer intressant. En väldigt glad och
snäll chaufför födde upp duvor på sitt tak hemma, och hade runt trettio
stycken. Han var med i lokal brevduveförening och brukade ta några timmars rast
varje lunch för att åka hem och sköta om dem. Andra tipsade mig om sevärdheter
och om jag åkte hem sent på kvällen, brukade de ofta självmant vänta tills jag
kom in i byggnaden säkert, innan de åkte iväg. (mitt bostadsområde var av
uppfattningen att gatlyktor var överflödiga)

Den här sommaren i Beijing märker jag att något har ändrats.
Alla chaufförer jag åkte med var tysta, ofta under hela färden, vilket jag
aldrig tidigare stött på. Först trodde jag att det var på grund av mina svenska
vänner i projektet, men när jag tidigare åkt med utländska vänner har jag
alltid fått nyfikna frågor om deras härkomst och språk. Det var heller ingen
skillnad när jag åkte själv, och inte ens när jag försökte få igång ett samtal
ville de prata.

Kunde det bero på OS? De har ju fått en handbok inför OS,
där kanske det stod att de inte skulle prata så mycket, för att visa upp bästa
sidan av Beijing under OS. Eller var det för att de hade så många fler
körningar nu än tidigare? Förra året kunde man alltid få en taxi inom några
sekunder (förutom när det regnade, för då tog det 45 min), men nu hade jag
också märkt att det kunde dröja flera minuter, och ibland upp emot en kvart,
innan det kom en ledig taxi.

Igår kväll tror jag att jag äntligen lyckades lösa gåtan,
åtminstone delvis. Jag fick igång ett samtal med en kvinnlig taxichaufför, som
berättade om allt från trafikregler till hur hon skyddade sig på nattpassen
(”jag har aldrig säkerhetsbältet på på natten, trafikpolisen är det sista jag
bryr mig om då. Man vet ju aldrig när man behöver komma iväg snabbt”). Jag
nämnde så småningom mysteriet med de tysta taxichaffisarna, och frågade om hon
visste något om det.

Först sa hon att det bara hade blivit så, och att hon inte
visste varför heller. När jag fortsatte fråga fick jag lite förvånande
information: hon berättade att från april och framåt, så hade de av någon
oförklarlig anledning fått mindre och mindre kunder. Sommaren brukade
vanligtvis vara högsäsong, men detta år hade både utländska och inhemska
turister uteblivit. Det var riktigt svårt att täcka bara de fasta kostnaderna,
och det stigande bensinpriset åt också upp en stor del av intäkterna. Trots att
OS närmade sig med stormsteg var trafikköerna värre än någonsin, och det
utökade tunnelbanesystemet som skulle öppna om två veckor skulle innebära många
färre kunder.

”När det är så svårt att tjäna ihop något och det inte är
roligt att jobba längre, hur kan man då ha lust att småprata?” var hennes
avslutande kommentar.