Reflektioner: tillbaka i Beijing

Senaste gången jag åkte från Beijing Airport in till stan var för drygt ett år sedan. Det var strax före kinesiska nyåret, som då inföll i början på februari, och jag hade precis spenderat en varm och solig vecka på Hainan, Kinas sydligaste ö. Att anlända till Beijing var som att välkomnas av en grå, kylig, smutsig filt, och toppen över i:et var de direktimporterade isande vindarna från Sibirien. Det tog en halv evighet att hitta till det lilla gråa väntrummet för flygplansbussarna, och när jag väl hittade dit fanns inga tidtabeller, hållplatsskyltar eller annan skriven information. Man fick helt enkelt förlita sig på den älskvärda flygplatspersonalen.
”När kommer min buss?”
”När jag säger till.”
”Hur lång tid kommer det ta?”
”Ett tag.”
”Var stannar den?”
”Någonstans här utanför.”
Glasklart. Information om anländande bussar skreks ut snabbt en gång, och var man inte på alerten åkte bussen trettio sekunder senare. Effekten blev att jag satt på helspänn i fyrtio minuter och sedan var barnsligt nöjd över att jag lyckades hamna på rätt buss.

Beijing Airport har förändrats. Smidiga snabbtåg (”Journey to Harmony”) förbinder de nybyggda terminalerna, och alla flygbussar avgår från en tydligt markerad entré, med reseinformation på både engelska och kinesiska. Visumkontrollen är numera indelad i ”Foreigners”, ”Chinese Nationals”, ”VIP” och ”Beijing Olympic Lane”, och var avklarad på mindre än fem minuter. Det var grönare runtomkring. Personalen pratade utmärkt engelska.

Men även om det är varmare nu, är diset, trafiken och ljuden densamma, och byggnaderna är bekanta även om en del har rivits och kommit till. Det hostel vi bor på ligger precis vid Wudaokou, ett bostadsområde där de flesta är utbytesstudenter och på bekvämt cykelavstånd från där jag tidigare bodde. Jag är inte bara tillbaka i Beijing, jag är även tillbaka i mina gamla bostadskvarter.
Nu ska jag ta en promenad och återbekanta mig med området. Det är skönt att vara tillbaka.