Petra Månström
Löpning i grupp är energigivande och roligt, men många tycker också att det kan framkalla prestationsångest. Foto: Colourbox.
För några dagar sedan stod jag ute på Djurgården och jobbade med en plåtning. Det var många löpare i farten eftersom det var lunchtid och jag reagerade på att flera av ekipagen som passerade bestod av en person som pratade avslappnat och utan ansträngning – och en som försökte svara lika avslappnat, mellan de tunga andhämtningarna.
Fick känslan av att tempot för den sistnämnda personen kanske var lite för högt för att orka hålla igång ett samtal. Tänker också på flera samtal jag har haft den senaste tiden med personer som tidigare har tränat med olika typer av löpargrupper men som nu valt att springa på egen hand. Anledning? Det är skönare att själv få bestämma tempo och slippa ”tvångskonversera” med någon mellan andhämtningarna.
Det här får mig att börja fundera över löpargruppernas framtid. Helt säkert kommer det alltid finnas människor som vill springa i grupp, men jag tror att vi framöver kommer att få se en trend där allt fler vill löpträna på egen hand. Man har testat gruppupplägget och tycker att det är socialt och trevligt, men också något som kan upplevas som stressande. Man får prestationsångest, helt enkelt. Det hänger också ihop med de inlägg jag tidigare har skrivit om målhets och det faktum att allt fler härmar eliten i sin träning. Till slut orkar man helt enkelt inte utan längtar tillbaka till det ursprungliga, den otvungna friheten att bara kunna ge sig ut och själv bestämma fart och distans.
Personligen har jag ett komplicerat förhållande till grupplöpning. Å ena sidan gillar jag att det finns ett visst ”tävlingsmoment”, åtminstone gjorde jag det när jag hade tidsambitioner i min träning. Men jag kunde också tycka att det var jobbigt att bli ihopföst med en massa människor och känna mig tvungen att prata medan jag springer, fast jag egentligen är en ensamvarg som helst springer solokvist låter tankarna flyga iväg. Jag kunde också tycka att gruppassen tenderade att bli väl flåshurtiga och käcka, fast ibland kunde jag också gilla den delen. Å andra sidan ger gruppen en pepp och motivation som gör att man inte viker ner sig i första taget, utan slutför.
Komplicerat, helt enkelt. Vad är värst: prestationsångest inför varje pass eller att riskera sämre tider och ett sämre socialt liv? Kanske är variation det bästa. Hur som helst så har jag mer och mer börjat uppskatta det pannbensbyggande och frihetsfyllda i att springa solokvist.