Vissa frågor är mer än bara dumma

Det finns en fråga som tar alla pris. Jag vet inte hur många gånger jag fått den, men varje gång jag får den tänker jag en sak. Käftinklappning. Förutom att det är ett riktigt hysteriskt roligt ord taget från en norrländsk kollega så beskriver den exakt min känsla den jag än en gång får ”the big no, no question.” Ett ord. Käftinklappning.

Jag lyckas alltid när jag föreläser, lyckas berätta både det ena och det andra om min stackars man. Han har snällt bett mig att inte göra det, men det funkar liksom inte, det blir så himla mycket roligare om jag får driva med hur dålig han är på att laga mat. Stämmningen brukar vara på topp när någon välmenade, oftast kvinna, i publiken frågar om jag fick välja min man själv. Nu kom den. Käftinklappning.

Jag vet att hon inte menar något illa. Jag vet att frågan oftast ställs av intresse. MEN när man ställer en sådan fråga finns det ganska många antaganden bakom.

För det första, antar den som ställer frågan, att det finns en möjlighet att jag är så svag att jag inte klarar av att välja min man själv, att jag inte klarar av att säga vad jag tycker till min familj utan att jag bara lyder.

För det andra, antar den som ställer frågan att det finns en möjlighet att mina föräldrar är ett par tyranner som gifter bort mig mot min vilja utan att bry sig om mina känslor.

Och för det tredje, vilket troligen är det värsta, så antar den som ställer frågan att det finns en möjlighet att min man är ett äckligt snusk som tvingar sig på och lever som gift med en kvinna som inte vill ha honom.

Det är inte allt för smickrande.

Så lets make a deal, nästa gång du vill veta om jag valde min man själv eller inte, fråga hur jag träffade honom istället. Du kommer få reda på exakt samma sak, men jag garanterar att du slipper en käftinklappning.

//Cherin