Jag vet vem du är

Jag kommer ihåg första gången jag sa att jag var svensk. Jag gick på högstadiet, och sa inför mina klasskamrater på den bredaste östgötska att ja’ äe sväänsk. Det skulle jag inte ha gjort. Jag blev mobbad för det i typ ett år efteråt.

Många gånger stöter på problem när man som jag, har ett flertal identiteter att brottas med. Jag är född och uppvuxen här, talar världens fulaste dialekt (sorry JK, vill hemskt gärna jobba för dig, men som muslim får man inte ljuga) och älskar svamp. Sen ser man sig i spegeln, och inser att mammas algeriska ögon och pappas syriska mörka färger lämnat sina avtryck- i alla fall på det yttre.

På det inre också? Vet ej. Men sen så är jag ganska speciell på den fronten, jag har en så kallad traditonsallergi. En mycket allvarlig sådan. Reagerar oerhört kraftigt på sånt som folk gör helt omotiverat bara för att det ska vara så (det är inte för intet jag sitter med i styrelsen för Asmta och Allergiföreningen i Uppsala).

Många muslimer som växer upp här i Sverige får ta sig både en och två brottningsmatcher när det gäller dessa frågor. Svensk? Arab? Somalier? Muslim? Modern? Måste det vara en motsättning, eller funkar det att vara allt på en gång?

När man väl lyckats övertyga sig själv om vem man är, ja då gäller det bara att övertyga omvärlden också.

För visst är det så att man som barn tror man man äger världen, allt kretsar runt en själv. Man tror man vet vem man är, vad man vill, och vad som blir av en i framtiden. Och visst är det häligt? Men vad händer när du känner att du tillhör en grupp, men gruppen inte vill acceptera dig?

Jag är inte orolig, tror att man förr eller senare kommer till ro med dessa frågor, alla människor går väl igenom olika sorters identitetskriser?

Ta min son till exempel, han har under en längre period trott att han är ett lejon. Sedan han såg sitt första klipp ur lejonkungen på Youtube, (har inte lyckats få tag i filmen nåonstans!) har han slutat prata, han ryter när han vill något istället. Han kramas och pussas inte längre utan kommer och stryker sin kind mot mig när han vill visa kärlek. Han lapar i sig sin mat. Ibland är han Simba, ibland är han Mufasa. Jag och mormor får turas om att vara Nala och Kiara.

Gulligt eller hur?

Men så börjar man efter ett par månader (!) bli lite orolig när jag eller min man säger något i stil med ”kom så ska vi borsta tänderna på vår lilla älsklingspojke” och svaret är ”jag är ingen pojke, jag är ett lejon!”

Men så en dag nyligen, bara för ett par veckor sedan, kom min son fram till mig tydligt upphetsad över att vilja säga något viktigt till mig.

”Mamma, vet du att, att jag är en pojke?”

Då kom tårarna, från världens stoltaste morsa.

//Cherin