”Skorpan, det finns saker man måste göra fast man är rädd. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Idag var jag med om den mest besynnerliga händelse. Jag satt på tunnelbanan när en man klev på och satte sig snett mitt emot mig. Han såg lite poppigt ovårdad ut och hade en keps långt neddragen över pannan. Vanligtvis när någon kliver på brukar man ju kasta en snabb blick på personen och sedan titta bort. Det gjorde även jag, men sedan tittade jag igen. Han tittade på mig – med en tår i ögonen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var verkligen en smärtsam blick. Ni vet, när man stöter på personer med en stor sorg, när man känner sig överflödig, man vill hjälpa men man vet inte hur? Så var det. Jag ville fråga hur han mådde men jag gjorde det inte. Jag tror ändå att blicken sa allt. Jag såg hans smärta och han såg att jag såg den. Jag satt och bad att Gud skulle underlätta för honom. Jag vet inte varför jag uppfostrats in i denna förbaskade feghet. Varför vågar man inte tilltala främmande och fråga om det är något man kan göra för dem? Jag menar vad är det värsta som kan hända? Att man framstår sympatisk? De få gånger jag faktiskt gjort det har jag alltid fått ett vänligt, tacksamt leende tillbaka. Vi kliver i alla fall av tunnelbanan och börjar gå åt olika uppgångar. När jag gått ca 50 meter vänder jag mig om och ser att han står och tittar på mig. Sedan fortsatte jag att gå. Jag tar mig upp en trappa till den anslutande tunnelbanan och sätter mig. Precis efter att dörrarna stängts ser han mig. Han vinkar och ler. Han måste ha sprungit. Där satt jag på tunnelbanan och nu var det min tur att torka tårarna. Vissa som såg mig tänkte säkert ”stackars svaga kvinna, där sitter hon och gråter, undrar varför? Maken? För en gångs skull har de som tror jag är svag faktiskt rätt. Men svagheten jag grät över berodde på något helt annat.