Nostalgi

För utomstående kan det vara svårt att förklara den känsla av glädje som muslimer har varje ramadan. Vad kan egentligen vara så speciellt med att inte äta på en hel dag?

Förutom den rent religiösa och andliga delen så är ramadan verkligen speciellt ur ett socialt perspektiv. Lite grann som julafton varje dag. Jag minns när jag var liten, så brukade mamma väcka mig och mina syskon genom att slå på en koranrecitation tidigt innan soluppgången för att vi skulle äta. Att smyga upp i mörkret och äta i tillsammans i det lugn som rådde var verkligen speciellt. Jag är uppvuxen i en stor familj där vi i princip aldrig satt tillsammans och åt för att det alltid var någon som var borta. Om vi samlades så var det allt annat än lugna middagar. Till ramadanfrukosten är man för trött för att bråka med lillasystern om vem som skulle använda mikron först. Sedan bad vi alla tillsammans. Den stora festen började självklart när vi kom hem från skolan. Min mamma äv verkligen en mästerkock. Vad hon än ger sig an blir det hur gott som helst. Under ramadan bröt vi aldrig fastan ensamma, vi hade alltid gäster, eller var själva bortbjudna. Dessutom träffar man sina vänner i moskén på kvällarna inför taraweehbönen. Varmt, mysigt och socialt. Speciellt helt enkelt.

//Cherin