Arnold, Emilia Fogelklou

En av årets starkaste trender i den svenska klassikerutgivningen är romaner om kvinnors frigörelse. Ofta gestaltas frigörelsekampen i försöken att skapa en jämlik relation, som i Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik eller Sigrid Undsets Jenny.

Emilia Fogelklous Arnold är på sätt och vis en sådan bok, men ska kanske snarare sorteras in under kategorin andlig frigörelse. Bokens Mi får ett brev från Danteöversättaren Arnold. Varför han har valt att skicka sitt verk till just henne har hon ingen aning om, men texterna öppnar en ny värld för henne. Både för henne och Arnold blir det oväntade mötet till livets mest meningsfulla. Deras liv tillsammans blir inte långt, men kanske är det just därför Arnold sägs lyckas med konststycket att skildra den lyckliga kärleken i litterär form.

Arnold är Fogelklous skildring av det egna äktenskapet med Arnold Norlind, men gestaltat i tredje person och med litterär förtätning. Boken svävar alltså mellan roman och självbiografi, vilket Gun-Britt Sundström diskuterar i sin recension.

Om romanen håller för att kallas ”nittonhundratalets stora svenska kärleksroman” ber jag att få återkomma om, men bara att få läsa om lycklig kärlek känns som en originell upplevelse.