Vid årsskiftet slutar jag med klassikerbloggen. Det har varit roligt att bevaka klassikerutgivningen, och inte minst att få lyfta fram en del otrendiga författare och böcker. Jag kommer att fortsätta recensera för Svenska Dagbladet som vanligt, och från och med januari skriver jag också litteraturkrönikor.

För den som vill fortsätta läsa om klassiker på nätet finns många bra bloggar och sajter, och jag tänkte avrunda med att tipsa om några av mina egna svenska bloggfavoriter.

1. Bernur drivs av Björn Kohlström, som också recenserar för Jönköpings radio. Utöver briljanta, aktuella litteraturrecensioner finns en löpande diskussion av klassikerfavoriter som Kafka och Svindlande höjder.

2. Kajsa på We tell ourselves stories in order to live skriver ofta och utförligt om Thomas Bernhard, något alldeles för få människor gör.

3. Studenten Per Klingberg recenserar för Tidningen Kulturen och har bloggen Andedräkt av koppar, där han skriver om litteratur och film, ofta med originella infallsvinklar.

4. Caroline skrev tidigare på Bokhora, men har nu en mer egensinnig egen blogg, där bland annat likheten mellan Proust som barn och killen i IKEA-reklamen noteras.

5. Författaren och Fantasinredaktören Elin Boardy skriver om allt från Bollywood till det egna skönlitterära skrivandet, och är väldigt bra när hon tar upp klassikerfavoriter som Woolf och Isherwood.

Under hösten har klassikerbloggen handlat mycket om aktuella klassiker. Men det bästa med klassikerläsning är ju att den inte behöver utgå ifrån det helt nyutgivna, det som alla pratar om för tillfället.

För ett tag sedan hittade jag kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’os Upp genom mörkret (1964) i något biblioteks utsorteringshög, ett bok och ett författarskap som knappt diskuteras alls idag. Det finns flera skäl till att det 2009 är mer troligt att hitta böcker som En blomma av blod för 5:- på närbiblioteket än i bokhandeln. Ngugi wa Thiong’o har visserligen fortsatt skriva, men också haft långa perioder av tystnad, orsakade av politisk förföljelse och privata sorger. Dessutom har han sedan ett antal decennier tillbaka övergått till att skriva på gikuyu istället för på engelska, vilket försvårat möjligheterna att nå ut i väst.

Upp genom mörkret blev hans genombrottsroman, en mörk uppväxtskildring om Njoroge, som försöker skapa ett bättre liv genom att utbilda sig. Njoroges kamp löper parallellt med Kenyas frigörelsekamp. Här uppstår, som ofta hos Ngugi wa Thiong’o, en konflikt mellan individens bästa och kollektivets. Det är en djupt liggande motsättning i författarskapet, som också märks av i författarens sätt att gestalta sina berättelser. Ofta lägger han sig nära huvudkaraktärens perspektiv och bygger upp en melankolisk kunskapstörstande individualist av samma snitt som många klassiska europeiska 1900-talsromaners flanörer. Bara för att därefter växla perspektiv och låta berättelsen bli en myllrande kollektivroman.

Upp genom mörkret avhandlar så skickligt Njoroges personliga konflikter – familj eller kärlek, utbildning eller politik, plikt eller frihet – att man knappt märker vilka insikter man får i Kenyas historia och politiska problem. Om kristendomens på en gång förtryckande och förlösande roll i frigörelsekampen, om jordens symboliska och konkreta betydelse.

”Den vite mannen instiftar en lag eller en regel. Med hjälp av den regeln eller lagen eller vad man ska kalla det lägger han beslag på jorden och påtvingar sen folket en massa lagar som rör jorden och mycket annat, utan att folket får säga ja till det som förr i världen med stammen. Så är det en man som reser sig och vänder sig emot den lag som gjort det rätt att ta jorden. Men den mannen grips av samma människor som skaffade de lagar som mannen kämpar emot. Han döms med hjälp av dessa främmande regler. Tala nu om för mig vem den man är som kan vinna även om Guds änglar var hans advokater.”

Det är mycket listor i år, både årsbästalistor och decennielistor. Ändå tänkte jag passa på att göra en framåtblickande lista, med våren 2010 års mest intressanta klassikertitlar.

1. Cao Xueqin, Järnåldern, fjärde delen i Drömmar om röda gemak – Atlantis fortsätter sin utgivning av denna kinesiska mastodontklassiker. Efter Järnåldern återstår bara en del till. Kanske kan de ge sig på en komplett svensk översättning av japanska Berättelsen om Genji efter det?

2. E.T.A. Hoffmann, Djävulselixiret – Ett av Sveriges flitigaste klassikerförlag, Vertigo, ger ut denna ockultklassiker från 1815.

3. Yukio Mishima, Den gyllene paviljongens tempel – Lind & co återutger denna Mishima, som inte varit tillgänglig på svenska sedan 1962.

4. Stig Dagerman, Tysk höst & Bränt barn – I vår lyfter Norstedts fram Stig Dagermans författarskap på nytt, med förord av Elfriede Jelinek respektive Per Olov Enquist.

5. I Bonniers klassikerserie satsar man på de gamla favoriterna som Brott och straff, Kallocain och Doktor Glas. Inte direkt oväntade titlar, men förorden är desto mer intresseväckande: Monika Fagerholm om Dostojevskij, Jerker Virdborg om Karin Boye och Kerstin Ekman om Hjalmar Söderberg.

Lars Lönnroth skriver idag om Adolph Törneros Resebrev, som Svenska Akademien ger ut i samarbete med Atlantis. Ur boken lyfter han fram ett snögnistrande citat, som bevis för att Törneros toppar både Geijer, Tegnér och Atterbom vad gäller poetisk prosa.

”Snön knarkade barskt under galoschen – en 20 graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och örlappar och fingerstumpar – stjärnhimmelen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden.”

När jag skrev om Litteraturbanken förra veckan så tipsade en av läsarna om Projekt Runeberg. Och för den som vill läsa fler litterära vinterklassiker är kanske deras jultema -sida ett bra ställe att börja på.

I helgen valde SvD:s litteraturkritiker sina favoriter ur årets bokflod. Jag tänkte komplettera min egen lista med några klassiker.

1. Malina, Ingeborg Bachmann – Att Bachmanns enda färdigställda roman inte översatts till svenska tidigare är närmast skandalöst. En roman om Wien och Österrike, identitet och speglingar, som är omöjlig att lägga ifrån sig och omöjlig att släppa.

2. Kvinnlighet och erotik, Anne-Charlotte Leffler – Leffler skriver engagerande om kärleksrelationens eviga problem: kan man finna sig själv, och finna kärleken?

3. Med livet framför sej, Émile Ajar – Romain Garys pseudonym Émile Ajar ger den lilla pojken Momo en röst som är verkligare än verkligheten.

4. Vågorna, Virginia Woolf – Woolfs mångröstade roman finns äntligen på svenska igen, med bländande introduktion av Jenny Tunedal.

5. Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger, Georges Perec – Kanske inte Perecs mest mästerliga verk, men en mycket rolig presentbok fylld med koncisa semesterskildringar.

Marianne Jeffmar hyllar nyutkomna Brottsjöar, av franska Claudie Gallay. Gallays roman har jag inte läst, men att hon låtit Jacques Préverts poesi och Joseph Kosmas tonsättningar utgöra bakgrunden för boken låter väldigt sympatiskt.

Préverts genialiskt enkla poesi verkar inte ha översatts till svenska sedan 1960-talet, men på originalspråk finns de både i bokform och på nätet. Som Prévert och Kosmas klassiker ”Les Feuilles Mortes”, som man kan läsa här, och höra Yves Montand sjunga här.

”Les Feuilles Mortes” översattes redan 1947 till engelska och blev en populär låt bland jazzartister, som Nat King Cole. På svenska finns den under titeln ”Höstens löv” med Peps Persson.

Sången är så kanoniserad att det till och med finns en sång som handlar om sången, Serge Gainsbourgs ”La Chanson de Prévert”.

Det har varit mycket prat om Google Books, och projektet med att skanna in och tillgängliggöra litteratur på nätet. På sin blogg Apolloprojektet rekommenderar Malte Persson Litteraturbanken som komplement.

Här finns mycket för den klassikerintresserade. Inte bara de erkända klassikerna, som månadens författare Stagnelius, utan även mer udda verk. Själv har jag fastnat för Gustaf Nermans framtidsskildring från 1897, Stockholm 1950:

”Den dröm vår Stockholmare hade, då han låg och sof på Kalmar slott, var en, hvarken till tid eller rum begränsad sammanhängande kedja af tilldragelser. Han tyckte sig förflyttad fram i tiden till medlet af nästa århundrade, då han företog en resa från
Kalmar till Stockholm och fick skåda, huru allting derstädes då var beskaffadt.”

En av årets starkaste trender i den svenska klassikerutgivningen är romaner om kvinnors frigörelse. Ofta gestaltas frigörelsekampen i försöken att skapa en jämlik relation, som i Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik eller Sigrid Undsets Jenny.

Emilia Fogelklous Arnold är på sätt och vis en sådan bok, men ska kanske snarare sorteras in under kategorin andlig frigörelse. Bokens Mi får ett brev från Danteöversättaren Arnold. Varför han har valt att skicka sitt verk till just henne har hon ingen aning om, men texterna öppnar en ny värld för henne. Både för henne och Arnold blir det oväntade mötet till livets mest meningsfulla. Deras liv tillsammans blir inte långt, men kanske är det just därför Arnold sägs lyckas med konststycket att skildra den lyckliga kärleken i litterär form.

Arnold är Fogelklous skildring av det egna äktenskapet med Arnold Norlind, men gestaltat i tredje person och med litterär förtätning. Boken svävar alltså mellan roman och självbiografi, vilket Gun-Britt Sundström diskuterar i sin recension.

Om romanen håller för att kallas ”nittonhundratalets stora svenska kärleksroman” ber jag att få återkomma om, men bara att få läsa om lycklig kärlek känns som en originell upplevelse.

Ett annat omdiskuterat litterärt dödsfall är John Keats. Times Literary Supplement ägnade i veckan en artikel med rubriken ”Who killed John Keats?” åt ett brev som tycks peka ut elaka recensenter som de skyldiga.