Klassikerbloggen

Elise Karlsson

Elise Karlsson

Förra veckan utkom De Nios litterära kalender 2009 med tema Stina Aronson. Och ungefär samtidigt gav förlaget Rosenlarv ut sin tredje Stina Aronsonbok, diktsamlingen Tolv hav. I Rosenlarvutgåvan presenteras dikterna med ett lyriskt förord av Anna Jörgensdotter. Dessutom följs dikterna av Nina Lekanders informativa efterord, den perfekta introduktionen för Aronsonnybörjaren. Där närläser hon en handfull av dikterna.

Aronsons poesi leker med idén om det kaotiska, hela tiden längtar diktjaget efter ett annat tillstånd där allt i universum blir uppenbarat. Det är en väg som går genom våldet och passionen. ”Jag kom ju hit/till vulkanerna och krigen/för att söka mig stillhet”. Lekander talar det om den nietzscheanska tendensen, både hos Aronson och annan modernistisk svensk poesi.

Lekander visar också hur Aronson skriver om strävan tillbaka till ett tillstånd innan uppdelningen i dikotomierna man och kvinna, modernitet och natur. Det syns tydligt i samlingens många kärleksdikter. I de dikter där jaget räknar upp sina kvinnliga egenskaper och åkallar Mannen finns en frustration och en halvhet. Men i dikter som ”Alla är ett…”, där en kyss låter jaget uppgå i universum, har varken jaget eller den älskade något genus. Det smälter bort med passionen och uppgåendet. Lekander tolkar det som att den ”manliga” kyssen behövs för att förlösa jaget, men här saknas egentligen markeringar av så väl manlighet som kvinnlighet.

Den ursprungliga passionen tycks för Aronson inte vara förenlig med de förhärskande bilderna av kvinnligt och manligt. I ”Äktenskapsbrott” har diktjaget genom att leva ut erotiskt överstigit gränsen och skriker efter att bestraffas:

Jag är ingen kvinna
ingen gästfri famn,
ingen vit bassäng kring din springbrunn.
Döda mig med en rå död
Ett steg från aningen till gåtan är jag,
en ton som väcker oviss längtan.

Fler bloggar