Den sorgligaste berättelsen

Fick mail idag, från en Lars Reimers, som undrar om jag inte ska ha ryskt tema. Något tema blir det kanske inte, i alla fall inte inom överskådlig framtid, men jag har funderat på att tipsa om Ivan Turgenjevs novell ”Mumu” ett bra tag nu.

Jag har alltid gillat berättelser som lyckas manipulera läsaren till att gråta. Visst, det kanske inte alltid är de mest häpnadsväckande konstverken i världshistorien, men det är ändå fascinerande att något så enkelt som bokstäver tryckta på papper kan få en att reagera rent fysiskt. Jag behövde inte läsa långt i Mumu för att förstå att det här var den typ av berättelse som skulle lyckas framkalla tårar. Den dövstumma, livegna jätten Gerasim är lite för mycket på alla sätt och vis, och ändå inte en helt klichémässigt helgonlik karaktär. Tillräckligt levande för att framkalla verklig empati.

”Mumu” ingår i Herrgårdsnoveller, utgiven av Tiden i deras Ryska klassikerserie. I Nils Åke Nilssons förord kallas novellen lite diplomatiskt för ”lätt sentimental”. Det kan man lugnt säga, men samtidigt finns ett kyligt drag, ett slags hopplöshet även i det sockersöta, som ursäktar det som till att börja med kan se ut som lättköpta poänger, som gör den läsvärd även bortom den snabba känslomässiga kicken.