Undsets ovanliga hjältinna

För ett par veckor sedan skrev jag om Sigrid Undset, som är dubbelt aktuell i höst. Utöver en nyöversatt biografi återutges alltså hennes fascinerande roman Jenny (1911) på svenska.

Jenny ser inledningsvis ut att vara en glättig emancipationshistoria. Liksom till exempel Lefflers Kvinnlighet och erotik utspelar den sig till stor del i Italien, som får tjäna som en bild för kvinnans nya möjligheter till att leva och röra sig fritt.

Fast till skillnad från många av den kvinnliga frigörelselitteraturens hjältinnor lyckas Jenny aldrig förankra sin frigörelse i ett enkelt relationsval. Hon hittar aldrig vare sig den där tråkiga mannen hon bör göra sig av med för att kunna leva på riktigt, eller den riktiga Mannen som kan göra hennes liv helt.

Snarare driver hon distanserat fram i livet utan att kunna fästa sig riktigt vare sig vid den konst hon tycks ha sådan talang för, eller någon annan människa. Trots att de flesta män – och även någon kvinna – förr eller senare finner henne oemotståndlig, verkar hon själv aldrig kunna möta sådana känslor.

Det är något mystiskt, närmast gotiskt i den här oförmågan. Ska man se Jenny som ett slags helgongestalt, eller tolka hennes tomhet psykoanalytiskt med hjälp av den barndom som Undset skissar? Gotisk är också de skumma speglingar och förskjutningar som ständigt sker i Jennys relationer, inom hennes familj och gentemot de män hon ger sig i kast med.

Familjen verkar generellt rutten i romanen, klaustrofobisk och krävande. Enbart när de unga tar sig ut på kontinenten, lämnar den borgerliga familjens övervakningsmekanismer, har de en möjlighet att frigöra sig. Och ändå är det just i barnet och moderskapet som Jenny tror sig kunna se en räddning för sig själv, även om man som läsare lätt ser risken att hon enbart kommer att reproducera den kvävande närheten.

Jenny är fascinerande inte minst för att romanen tydliggör likheten mellan den kvinnliga frihetens hjältinnor och den manliga melankolikern som är 1900-talslitteraturens karaktär framför andra. Det Jenny kämpar för är i slutändan vare sig att få leva ett liv som fri konstnär eller att själv få bestämma över sitt privatliv. Snarare är det en kamp för att inte behöva kämpa eller stå för någonting entydigt. Att trots att hon är ”kvinnlig romanhjältinna” helt enkelt kunna vara en vanlig självupptagen och intetsägande romankaraktär.

Romanmännen försöker alla läsa Jenny och göra henne till något hanterbart, men hon väljer själv att göra sig otillgänglig för tolkningar, och gör det även omöjligt för läsaren att få svaret på vem hon egentligen är. Ett ställningstagande för integritet till varje pris.