Vågorna igen

Det är svårt att sluta tänka på Virginia Woolfs Vågorna, även om det nu var ett tag sedan jag lade den ifrån mig. Jag slår upp och läser om vissa passager. Tänker på bilden man får av skolväsendet, hur Louis, Rhoda, Jinny, Neville och Bernhard som är barn och öppna gestalter i början av boken fostras in i mallar av hur människor får vara. Pojkarna skickas åt ett håll, flickorna åt ett annat. Det som är skönhetsbejakande blir fåfängt. Det som är kreativt blir pretentiöst.

”Livet kommer att skilja oss åt. Men vi har vissa band. Våra pojkår, våra oansvariga år, är förbi. Men vi har smitt vissa länkar. Framförallt har vi ärvt traditioner. De här stengolven har nötts i sex hundra år. På dessa väggar finns inristade namnen på krigare, på statsmän, på några olyckliga skalder (mitt kommer att höra till dem). Välsignelse över alla traditioner, alla säkerhetsåtgärder och begränsningar! Jag är ytterst tacksam mot er, ni män i svarta talarer och mot er, ni döda, för er ledning, för ert förmyndarskap; men ändå återstår ju problemet. Motsättningarna är ännu inte förklarade. Blommor står och nickar utanför fönstret.”

Kulturen fostrar dem ut ur naturen, in i slutna personligheter, men tack vare författarens omsorg släpper naturen aldrig taget om dem. Åtminstone i litteraturen tillåts vågorna rama in hela livet.