Vågorna, Virginia Woolf

Virginia Woolfs Vågorna utgavs på svenska för första gången 1980, det hade då gått nästan 50 år sedan den först gavs ut på engelska. När den nu återigen utkommer på svenska är det i en behändig pocketutgåva med smart introduktion av Jenny Tunedal.

Vågorna är en roman som är svår att läsa som just en roman. Den har en början och ett slut, några medvetanden som gör sig gällande däremellan, och där börjar och slutar väl just dess egenskap av roman. Ändå har den vad gäller handling och tema stundtals rätt mycket gemensamt med betydligt mer traditionellt berättade romaner, ibland får man samma känsla som i Enid Blytons böcker eller Evelyn Waughs, eller varför inte J. K. Rowlings, när de där klassiska engelska internatskolescenerna spelas upp framför en. Där ligger någon på gräset och läser Catullus, där springer en duktig ung man över planen och hyllas som hjälte. Det är förstås stilen som gör detta till något helt annat.

Prosalyrik brukar Vågorna kallas, men lika mycket påminner det egentligen om en pjäs, där röster till synes (men bara till synes) oändligt bryter in i varandra som vågor. Rösterna tillhör de sex barndomsvännerna Susan, Jinny, Rhoda, Louis, Neville och Bernard. Det finns ytterligare ett medvetande i boken, en tyst röst som utgör ett tomt centrum i berättelsen: Percival. Han är den fulländade engelsmannen, representanten för den gamla ordningen, den som de alla sätter sitt hopp till. Kanske kan han förändra världen, styra upp i kolonierna och få deras tillvaro att kännas hel? Men det är dömt att misslyckas, the center cannot hold. Percival är bara en projektionsyta, och redan det att hans röst aldrig får höras i romanen signalerar att han inte kan få någon verklig betydelse.

Istället är det de andra som kämpar om verkligheten, om att representera den på rätt sätt. Kanske är det enbart genom kombinationen av deras röster som vi kommer närmare den. Kanske är det den aspirerande författaren Bernard som i slutändan vinner kampen om berättelsen, som genom en lång avslutande monolog lägger allt till rätta med hjälp av den anteckningsbok han burit med sig hela livet. Får beskriva de människor som vännerna stelnat till under sin färd genom livet. ”(…) och inte heller vet jag alltid om jag är man eller kvinna, Bernard eller Neville, Louis, Susan, Jinny eller Rhoda – så underliga är kontakterna mellan den ena eller den andra.”

Vågorna är en av 1900-talets mest övertygande skildringar av ett livs, flera livs, förflytande. Genom att utnyttja författarens små grepp till det yttersta lyckas Woolf fånga en känsla av tidens gång. Genom ständiga omtagningar som ger känslan av en människas tillbakablick på och omvärdering av sitt liv. Genom de kursiverade styckenas skildring av vågorna som bryter in över stranden, över säsongerna. Naturens cirkulära tid som kontrast till människolivets historiska tid, är något som återkommer i Woolfs böcker. Som i det fantastiska kapitlet ”Time Passes” (Tiden går) i Mot fyren, då bara naturen i form av vind och skuggor rör sig igenom det övergivna strandhuset. Här speglar sig natur och kultur hela tiden i varandra i form av metaforer, liksom barndomsvännerna går upp i varandra. Den värld vars geografiska centrum är London, ”själva Rom ter sig inte mer majestätiskt.”

Också slumpens ingripande är en markering av at t det här är en skildring av verkliga livet. När det stora och obegripliga sker i vågorna är det i form av en slump, en häst som snubblar till leder till centrumets död och upplösningen av den gamla ordningen. Slumpens existens är i sig ett brott mot den gamla ordningen, liksom slumpen griper in i så många av modernismens verk. Marcel snubblar över en kullersten och återfår plötsligt sina förhoppningar om att kunna skriva, minns känslan av att vara i Venedig och snubbla över en annan sten. Det är slumpen som möjliggör skrivandet av hans roman, byggandet av hans katedral. Man kan också tänka sig att det är slumpen som möjliggör Vågorna, som frigör romanen från förväntningarna på att den ska ha en kärna och en enda slutsats.