Woolf och massan

Carl-Johan Malmberg tar i de understreckare jag nämnde i förra inlägget sin utgångspunkt i Virginia Woolfs ”Women and Fiction”, men som han nämner där återkommer många av Woolfs tankar där även i essän ”Ett eget rum”. Där finns också ett viktigt stycke, där Woolf och modernismen plötsligt framstår som betydligt mindre världsfrånvänd än ryktet ger gällande.

Hon talar om vikten av att hylla de föregångare som gjorde skrivandet till en försörjningsmöjlighet även för kvinnor, oavsett om deras verk i sig kommer att hålla för närgranskning av eftervärlden. Inte bara författandet av klassiker som Stolthet och fördom eller Middlemarch är viktigt, det betyder ännu mer att : ”kvinnorna i allmänhet, och inte bara den ensliga aristokraten som satt instängd på sitt lantställe bland foliovolymer och lismare, utan också kvinnorna i allmänhet började skriva.”

För Woolf tycks alltså inte den högkulturella texten vara avskild från alla de andra texterna, utan leva i symbios med dem. ”Utan dessa förelöpare kunde Jane Austen och systrarna Brontë och George Eliot lika litet ha skrivit som Shakespeare skulle ha kunnat skriva utan Marlowe eller Marlowe utan Chaucer eller Chaucer utan de glömda skalderna som banade vägen och tämjde språkets naturliga vildhet. För mästerverk är inte några enstaka och ensliga alster; de är resultatet av många års gemensamt tänkande, av tänkandet inom hela folkkroppen, så att det är massans erfarenhet, som ligger bakom den ensamma stämman.”