Herta Müller och traditionerna

Favorittippade (en del skulle säga väl favorittippade) Herta Müller knep priset i år. I motiveringen talar man om ”hemlöshetens landskap”, och en av de saker som gör Müller intressant som författare är onekligen att hennes författarskap står på gränsen mellan olika litterära traditioner.

I ett samtal med Mircea Cartarescu om Rumänien, litteratur och censur i tidskriften Alt framkommer två olika sätt att som författare förhålla sig till livet i Rumänien under 70- och 80-talet. Müller ansågs av regimen vara en bråkmakare, och hon blev liksom ett flertal andra av landets tyskspråkiga författare censurerad, vilket till slut ledde till att hon lämnade landet och började publicera sig i Tyskland. Cartarescus böcker delcensurerades liksom andra rumänskspråkigas, men han förhöll sig generellt apolitisk i sitt skrivande. Han leker med idén att det kanske har med skillnader i litterära traditioner att göra. ”Den tyskspråkiga litteraturen har en tradition av politisk och social orientering, något som saknas hos den rumänska litteraturen.”

När Müller talar om vilken typ av litteratur hon själv uppskattar nämner hon också en tyskspråkig författare som i allra högsta grad passar in på den beskrivningen:

”Jag har själv alltid koncentrerat mig på människan i samhället. Vad sker med henne där? Mitt förhållningssätt har att göra med min bakgrund i 1968-rörelsens idéer. Tanken att litteraturen har ett värde för samhället, och att den har som uppgift att verka i det samhälle den befinner sig i. Jag har till exempel alltid tyckt om Thomas Bernhard – hur han ser Österrike – och Márquez Hundra år av ensamhet.”