Kvinnlighet och erotik

Kvinnlighet och erotik påminner om många av de tendensromaner som publicerades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, för att inte nämna många av de debattböcker som dykt upp på marknaden under vårt eget 00-tal. Med en viktig skillnad: förvänta er inget straff för den kvinnliga huvudkaraktären, Alie.

Kvinnlighet och erotik är egentligen två berättelser, en novell som på sätt och vis slutar precis som man förväntar sig att en tendensroman ska sluta, med Alies utveckling mot att bli en gammal nucka. Som straff för att hon sträckt sig efter lite väl mycket i kärleken. Som Claudia Lindén skriver i sitt efterord: ”Kvinnlighet och erotik I är således både en kritik av 1800-talsmannens kvinnosyn och en studie i den Nya kvinnans helhetskrav i kärleken. Det vill säga att kärleken ska omfatta både jämlik själslig gemenskap och erotik.”

Novellen Kvinnlighet och erotik slutar i instängdhet. I romanen Kvinnlighet och erotik (båda texterna finns med i denna utgåva) öppnar sig perspektiven, hela världen för Alie. Hon har inte sträckt sig efter för mycket i relationen till den torre och självfixerade (känns det igen?) Rickard. Tvärtom har hon velat för lite.

Liksom i Kate Chopins Uppvaknandet som jag skrev om i somras, sker den stora förändringen i Alies liv under en semesterresa. Den går i hennes fall till Italien.
Något av saga vilar det över denna berättelse om den fula ankungen Alie som blommar ut när hon kommer i en baddräkt, och uppvaktas av adelsmannen Andrea. Självklart har han ett alldeles eget slott, och om inte en ond styvmor så åtminstone en illasinnad svägerska.

Må så vara. Bra läsning är det i alla fall: här vänder man snabbt på sidorna, för i Lefflers prosa finns samma känslostyrka som i säg hos Musset. Det handlar om människor som för första gången tar sig ur sin korsetterade verklighet och börjar leva, ta sina känslor på allvar. Det är starkt, för att man lika lite som karaktärerna vet vad som ska ske från kapitel till kapitel. Tänk en Jane Austenroman där hjältinnan plötsligt kan inse det absurda i att hon inte själv får kasta sig över hjälten.

Som nutida läsare kan man känna en viss oro inför förhållandet med Andrea. Är han inte lite av en player? Men samtidigt som man aldrig skulle rekommendera en väninna att fortsätta jaga honom, förstår man vilken frisk fläkt han måste utgöra i en Alies liv. Den oförutsägbare skitstöveln som enda utväg ur det förutsägbara vardagsförtrycket, ungefär.