Klassikerbloggen

Elise Karlsson

Elise Karlsson

1838 reste George Sand till Mallorca med sina två barn och älskaren Frédéric Chopin. Liksom det mesta i hennes liv resulterade resan i ett litterärt verk, En vinter på Mallorca. Det är en djupt kluven skildring av Mallorca och inte minst dess invånare. Bakom beskrivningar av mallorkinerna som ”apor” vars enda syfte i livet tycks vara att stjäla vad de kan av de turister de så uppenbart avskyr, anar man andra skäl till det mörksinta perspektivet.

Under resan förvärras Chopins ständig dåliga hälsa, och dessutom blir Sands son sjuk. Reseskildringens ständiga fokus på de rent fysiska förutsättningarna – maten, boendet, vädret – är förstås symtom på det. Hatet mot öns invånare kommer av det hot Sand upplever att de utgör mot hela hennes existens.

Det underliga i bokens komposition är hur långt i bakgrunden alla de personliga upplevelserna som färgar skildringen hamnar. Även om Sand refererar till ”sjuklingen” (han nämns som några av bloggläsarna påpekat aldrig vid namn) i början av boken, är det inte förrän endast ett tjugotal sidor av boken kvarstår som den privata situationen ges en tydlig bild. Då är det just småsinthetens koppling till oron över sjukdomen som blir tydlig:

”Han hade haft en svår förkylning och följderna av den i samband med bristen på stärkande föda hade försatt honom i ett apatiskt tillstånd som han inte kunde övervinna. Han försjönk i sitt lidande som man kan göra när lidandet är ens eget. Vi andra däremot ville inte ge tappt så lätt. För första gången i mitt liv kände jag stor sorg över små bekymmer. Jag blev rasande när tjänarna hade pepprat buljongen för mycket eller snattat av den och förtvivlad över ett färskt bröd som inte kom eller som, om det kom, hade förvandlats till en tvättsvamp efter att ha fraktats till klostret på en mulåsnas rygg i ösregnet.”

En vinter på Mallorca är en ovanlig läsupplevelse. Här blandas långrandiga men sakliga beskrivningar av Mallorcas geografi och historia med ilskna anekdoter om öns galenskap. Och så stundtals alltså små inblickar i den lilla familjens liv. Mest intressant är kanske ändå den insprängda berättelsen ”Inkvisitionens kloster”, där Sand använder klostermiljön och fiktionen för att lägga ut texten om hur konsten bör förhålla sig till samtiden och det förflutna.

Fler bloggar