Resan som inte blev av

Proust beskriver resan som avbrottet från rutinen, och ofta är det så den fungerar i litteraturen. Som den plats där det oväntade kan ske, ett uppvaknande, en ny insikt. I vissa fall sker förstås det omvända: resan som blir rutin, en ny vardag som i de böcker av Thomas Mann och Katherine Mansfield jag skrivit om här tidigare.

Sedan finns också resan som inte blir av. Som i Alfred de Mussets Bekännelser av ett seklets barn, en skildring av det riktningslösa liv som den franska borgerligheten ägnar sig åt i avsaknad av krig att ägna sig åt. de Mussets representant i boken, Octave, ägnar sig själv både åt den dekadens och melankoli han tycks förakta, men längtar – åtminstone synbart – efter något med ett högre syfte. Genom att ta sig bort från Paris tycks han först uppnå det. Och väl tillbaka i Paris vill han bara iväg igen.

Octave och hans älskade drömmer om att resa till Schweiz vackra natur, de drömmer sig in i litografier över alptoppar och packar sina väskor. Det finns bara ett problem. Octave tvekar.

”Min älskarinna ville resa och jag behövde bara säga ett ord. Jag såg att hon var nedslagen, varför dröjde jag? Vad skulle ha hänt om vi reste?”

Resan som skjuts upp, som inte blir av, för att det avgörande som ska ske där inte får ske, kan vara lika avgörande i en roman som en detaljsprakande, händelserik reseskildring.