Elin Wägner i London

Alla år har sina jubileer, och 2009 tycks bli Darwins år, med återutgivningar, nyskrivna operor och så vidare.

2009 är det också sextio år sedan Elin Wägner gick bort, och även om det är ett jubileum som fått passera något mer obemärkt, så har även hon fått sina hyllningar. På Wägners Lilla Björka går utställningen”Nutid möter tradition”, Birger Schlaug bloggar för att uppmärksamma Wägners förutseende miljötänkande och förlaget Artéa ger ut en samling texter om författarinnan under titeln Det första fotstegets moder. Hos Artéa kan man också köpa ett Elin Wägner-bokstöd, för att matcha de Shakespeare- och Lagerlöf-stöd man självklart redan har.

Här hittar ni SvD:s recension av boken.

Att antologin utkommit på lilla förlaget Artéa är lite typiskt, det av Wägners författarskap som återutgivits på senare år har även det spritts ut på en handfull förlag. Bonniers gav visserligen ut Väckarklocka som en av de första böckerna i sin klassikerserie, men först efter det att Pennskaftet återutgivits hos Atlantis.

På Podium förlag utkom härom året också Från det jordiska museet, Wägners debutbok, en samling noveller och skisser som utspelar sig i London-, Småland- och Stockholmsmiljö.

Med tanke på bloggens semestertema har jag läst Londonnovellerna med särskilt intresse. Inte minst ”Gåsen”, som i likhet med Mansfields In a German Pension, är en avskräckande pensionatsskildring med grälet kring middagsbordet som center. Här är det katolicismens ypperlighet som försvaras av den fromma pensionatsägarinnan miss Heath, medan de svenska gästerna upprörs av religionens extravagans. Berättaren är helt och hållet på svenskarnas sida, och i de här litet fyrkantiga novellernas sammanhang är det inte helt oväntat att miss Heath för varje sida ter sig som en något sämre människa.

Porträttet av miss Heath säger kanske mer om den dåtida svenskens bild av katoliker, än om katolicismen, men är åtminstone rätt roande. Liksom paret Julins samtal om pensionatsägarinnan:

– Om hennes penningförhållanden kan vi väl tala utan att såra dina känslor. Hvad har du snappat upp om dem?

– Jag har minsann inte kommit till några slutsatser! Jag bara undrar hur den, som grälar med jungfurna om deras löner och tar på räkning, hvad hon vet hon inte kan betala, och blir kräfd på sina skatter och hotad med Wormwood Scrubs, när hon ändå inte betalar, hur hon kan vara samma person, som med öppna ögon afstår från 300 pd om året för en samvetssak.