Ett tyskt pensionat

1909 skickade nya zeeländska författaren Katherine Mansfields mamma iväg dottern till tyska kurorten Bad Wörishofen. Mansfields konvenansäktenskap med sångläraren George Bowden hade kraschat, modern skyllde på en lesbisk affär dottern haft, och tyckte att det var dags för henne att sluta med sina bohemiska fasoner.

Hur som helst skulle det bli i Bad Wörishofen Mansfield kom att skriva sin första novellsamling, ironiskt med tanke på att det var skildringarna av hennes barndoms Nya Zeeland som skulle ge henne en plats i litteraturhistorien. Över In a German Pension vilar inget romantiskt skimmer, som i de senare novellerna. Den gåtfulla engelska kvinna som är jagberättare i några av berättelserna är fast i en begränsande miljö, med människor hon inte förstår, av ett folkslag hon inte förstår.

Vid matbordet möts inte bara pensionatsgästerna, utan också deras fördomar. Tyskarna, som är fler, missar inget tillfälle att lufta sina idéer om engelsmännens underlägsenhet. Och engelskans blick på sina medgäster är inte mer nådig den. En punkt där de helt enkelt inte kan mötas är kroppen:

”Ah, ni Engelsmän är så underliga. Det verkar inte roa er att diskutera kroppsfunktionerna. Lika gärna kan man väl tala om ett tåg och inte nämna motorn. Hur ska vi kunna förstå en människa, utan att känna till någonting om dennes mage?”

Det är inte bara engelskan som tycks sky kroppen, också i själva novellerna finns en aversion mot allt kroppsligt, kvinnor som ständigt puttar undan män, födelseskrik och barnskrik som går igenom novellerna som en hotfull underton.

Ändå är berättelserna ofta underhållande, berättaren har aldrig långt till en vass formulering som släpper in lite frisk luft i pensionatet. Ibland närmar sig berättaren till och med tyskarnas sätt att se på världen:

”Herr Langen, en trött, blek yngling, som återhämtade sig från ett nervsammanbrott orsakat av för mycket filosofi och för lite näring.”