Förutfattade meningar

Häromveckan skrev jag om Doktor Glas som en klassiker jag själv haft svårt att ta till mig, och fick en del arga reaktioner. Vilket visar att det åtminstone finns en sak som gör folk mer upprörda än att man utnämner böcker de inte själva gillar till klassiker: att någon karaktäriserar böcker som man själv gillar som ”olidliga”.

En av mina egna favoritförfattare, Margaret Atwood, som själv skrivit minst ett par moderna klassiker beskriver i Lost Classics just Doktor Glas som en av sina doldisfavoriter.

Atwood kan se Doktor Glas med klar blick, läsa den utan medvetenheten om att hon läser en Klassiker. Det här är för henne en ”bortglömd” eller ”försvunnen” klassiker, som knappt någon i den engelskspråkiga världen hört talas om. Att läsa den på det sättet för första gången, utan skolans tvång eller någon större kännedom om den miljö där romanen utspelar sig gör den tydligare för Atwood:

”Doctor Glas is deeply unsettling, in the way certain dreams are – or, no coincidence, certain films by Bergman, who must have read it. It moves from the sordid to the banal to the anxiously surreal to the visionary with economy and impressive style.”

Ur mitt perspektiv blir det en god anledning att läsa om boken, att försöka hitta fram till den Doktor Glas som döljer sig bakom alla föreställningar om boken som står i vägen för upplevelsen av den.