Olidlig eller klassisk: Doktor Glas

En klassiker som jag själv tyckte var rätt olidlig högstadieläsning är Doktor Glas. Kanske framförallt för att jag kände att karaktären var osympatisk och tråkig, och för att jag – eftersom jag aldrig rört mig i de kvarter som romanen beskriver – inte alls fick någon känsla för miljöerna. Även om jag idag kan tycka att det är väl lättfärdiga orsaker att avfärda en bok, inte minst då jag älskat de romaner av Hjalmar Söderberg jag läst sedan dess, har Doktor Glas andra egenskaper som gör att jag tvekar att ta den till mig.

I likhet med Jane Austen skriver egentligen Hjalmar Söderberg lite för snyggt och tillgängligt för sitt eget bästa. De är charmiga, men man tvekar inför att kalla dem tung litteratur. Hur ska man kunna ta något på allvar som inte är svårare än så här, inte bjuder motstånd? Man får lätt intrycket att berättelsen, dess karaktärer och dess språk bara är plockade ur verkligheten utan någon större ansträngning från författarens sida. Så är det förstås inte. Själva lättheten med vilken läsaren kan ta till sig verket är förstås de här två författarnas verkliga geni.

Men om Söderberg vanligtvis är lite för glättig, kompliceras helheten i Doktor Glas av att stilen kombineras med ett groteskt idéinnehåll. Liksom Mansfield Park, som visserligen är en majestätisk idéroman, men en majestätisk idéroman av Jane Austen, och därför väldigt svår att gilla. Det blir lätt tillgjort när en sådan expert på förförisk prosa som Austen i ett brev avfärdar Pride & Prejudice som alldeles för lättsam, och intygar att hon i sin nästa roman (som självklart är Mansfield Park) ska slänga in lite långa utläggningar för att ge den tyngd. Lite samma intryck ger Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.

I den bokfanatiska skriften På bokjakt i egna hyllor och andras (1963) diskuterar Nils Berman en del korrespondens han kommit över rörande filmatiseringen av Doktor Glas, som regisserades av Söderbergs svärson Rune Carlsten. Kompositören Ture Ragnström skriver bland annat: ”Mordet på prästen har alltid tyckts mig vara en lekfull komedi från författarens sida!!! Det var ett spex, som Hjalle roade sig med en kväll av spleen och grogg.”

Nils Berman drar denna slutsats: ”Nog är det av intresse att två personer som stod Hjalmar Söderberg så nära som Rune Carlsten och Ture Rangström skulle antyda att miljöskildringen i Doktor Glas skulle vara huvudsaken medan problemet om ’rätten att döda’ bara vore ett effektfullt stoff i mästarens hand.”

Läs hellre: Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg.