Olidlig eller klassisk: Röda rummet

När jag nämnde att jag skulle skriva om olidliga klassiker den här veckan var det genast en vän som föreslog Röda rummet. Och Strindberg verkar generellt placera sig högt på olidligt-listan, att döma av konversationer jag haft med människor genom åren.

När jag hör eller läser andras skräckhistorier om Strindbergsintroduktionen inser jag att det är mirakulöst att jag själv har ett så pass avslappnat förhållande till Strindberg. Allt de beskriver har också hänt mig: Jag har påtvingats samma kapitel ur Röda rummet i skolan och lika många gånger, och fått skriva fåniga omarbetningar av samma sidor. Och ändå har jag på något sätt lyckats förtränga allt det där när jag väl, i mogen ålder, läst själva böckerna. Röda rummet tyckte jag till exempel var så pass underhållande (ja, inte bara god litteratur, utan också underhållande) att jag en gång högläste ett kapitel för en gapskrattande vän över frukostbordet.

Ändå kan jag alltså inte med gott samvete rekommendera er att packa ned Röda rummet i resväskan, med tanke på hur många som fått ett så olyckligt möte med den.

Läs hellre: Ett halvt ark papper, August Strindberg.