Veckans tyngsta

Dagens tunga klassiker väger in på 3,5 kg i vissa utgåvor. Jag talar förstås om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag tänker mig att bästa sättet att rekommendera boken för er är att ge er några smakprov på vad ni riskerar att missa om ni inte läser den.

Alltså, de fem bästa styckena ur den bästa delen, del fem:

1. ”Vad jag som barn hade föreställt mig som det ljuvaste i kärleken, och som i mina ögon tillhörde kärlekens väsen, det var att inför den älskade helt enkelt kunna ge fritt utlopp åt min ömhet, min tacksamhet för hennes godhet, min åstundan efter ständig gemenskap. Men både min erfarenhet och mina vänners hade lärt mig inse att sådana känslor ingalunda blir smittsamma av att man ger uttryck åt dem.”

2. ”Denna reaktion på den besvikelse man till en början känner inför ett mästerverk kan antingen förklaras med att det ursprungliga intrycket försvagas eller med att man bemödat sig om att utvinna sanningen. Dessa två hypoteser är relevanta för alla viktiga problem, såsom frågorna om konstens verklighet, om verkligheten och om själens odödlighet; man måste välja mellan dem, och när det gällde Vinteuils musik blev detta val ständigt aktuellt i många olika former.”

3.”Plötsligt kände jag ånyo saknaden efter min förlorade frihet. Det var när jag hörde ett ljud som jag till en början inte kände igen, ett ljud som min mormor också skulle ha blivit förtjust över. Det liknade surret av en geting. ’Hör’, sade Albertine, ’det är en flygmaskin, högt, högt, uppe.”

4. ”Mer behövdes inte för att en levande skulle förvandlas till någon som inte längre kan svara när man talar till honom, förvandlas till ett namn, ett skrivet namn, plötsligt överförd från verklighetens värld till tystnadens rike.”

5. ”Det är den alltför stora likheten som gör att splittring råder inom familjerna trots att man håller av varann, och ibland ju mer man håller av varann.”