”Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så långt som till Jerusalem?”

I diskussionen om favoritklassiker som uppstått här frågar sig Grond om någon svensk bok över huvud taget skulle kvala in i en klassikerkanon. Det tål att diskuteras, men ifall någon svensk bok gör det så är Selma Lagerlöfs Jerusalem (utgiven 1901-1902) en stark kandidat. Och dessutom en tung klassiker.

Lagerlöf tecknar en bild av en svensk identitet i förändring, samtidigt som gestaltningen av denna baseras på gamla föreställningar.

Redan under 1600-talet etablerades i litteraturen idén om Sverige som ett land dominerat av sin natur, samtidigt som denna var karg och svårarbetad. Se till exempel den ständigt aktuella ”Klage-Wijsa Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr” . Svenskens omtalade kärlek till naturen verkar alltid ha besvarats med ett svalt ointresse, steniga åkrar och bortregnade somrar.

Den svårflörtade jorden får en framträdande roll redan på Jerusalems första sida: ”Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där.”

Trots att jordmånen är gynnsam beklagar bonden som plöjer den, Ingmar Ingmarsson, sitt öde. Sedan urminnes tider har hans släkt samvetsgrant arbetat med jorden, och som belöning fått rätten att styra socknen. Något som till Ingmars förtret inte längre respekteras. Denna liering mellan bonde och jord kan översättas i mer abstrakta termer som en liering mellan ”svensk” och ”dygd”. Det är i den formen som svenskheten längre fram i romanen ska komma att exporteras ända till den heliga staden Jerusalem.

I Ying Toijer-Nilssons förord till den behändiga pocketutgåva som utkom härom året citerar hon Selma Lagerlöf: ”… jag förstod att här mötte mig ett nytt stordåd av de svenske…” Hon syftar på verklighetens emigranter från Nås i Dalarna, men också på den bok hon inspirerats till av dem. Svenskheten har frigjorts från den svenska jorden.

Å ena sidan kan man se det som en form av kolonialism: viljan att sprida det svenska lynnet till resten av världen. Å andra sidan kan man med viss välvilja se det som en påbörjad rörelse bortom det nationalistiska, mot det globala. Nationsgränserna, plätten av jord, är plötsligt det minst intressanta för definitionen av en nationell identitet. Det öppnar för en utveckling mot en identitet bortom den nationella.