Den bästa klassikern

När jag häromveckan pressades på vilken min favoritklassiker är, var ryggradsreflexen att säga Middlemarch. Och Middlemarch är på sätt och vis den ultimata klassikern: komplex men tillgänglig, en roman i det större formatet som undviker transportsträckor och tveksamma intrigvändingar, ett verk där författaren utnyttjat hela sin intellektuella och känslomässiga analysförmåga.

Middlemarch är en bok som älskas av många, och som kanske just därför fått en del tveksamma läsningar.

När den marxistiska litteraturteoretikern Fredric Jameson läser Middlemarch (i en uppsats i Franco Morettis The Novel) ser han det som ett närmast modernistiskt verk, som argumenterar för sekularisering. Harold Bloom å sin sida beskriver i Den västerländska kanon romanen som moralistisk, och en av den kanoniska romanens höjdpunkter (innan romanen med hjälp av modernismen och postmodernismen tog de sista stapplande stegen över klippkanten). Man använder inte alltid sin allra skarpaste blick på de saker man älskar.

Att försöka sig på en analys av Middlemarch känns alltså som något som bara kan sluta pinsamt både för en själv och romanen. George Eliots största bedrift är kanske att i Middlemarch ha skapat en värld – för det är verkligen en värld, ett samhälle som hon har byggt upp – som kan uttolkas på lika många sätt som den verkliga världen. Utan att någon av läsningarna nödvändigtvis är rätt.

Även om jag måste säga att det för mig personligen är något helt annat som är den absoluta höjdpunkten i romanen, nämligen den buttre Edward Casaubon och hans dödsdömda projekt att kartlägga all världens mytologier. Det är en helt och hållet osympatisk karaktär, som man som författare och människa ändå inte kan låta bli att se sig själv i.