”Älskar ni verkligen denna jord så mycket?”

Idag utkommer Främlingen i ny svensk översättning av Jan Stolpe. Imorgon finns en del att läsa om utgåvan och Albert Camus i papperstidningen, men jag tänkte förstås också passa på att skriva lite om denna erkänt klassiska bok.

Till att börja med: har det skett något med texten i och med den nya språkdräkten? En jämförelse av de två versionerna av mitt favoritstycke i boken tyder på att det kan vara så:

”Men han avbröt mig och ville veta hur jag tänkte mig detta andra liv. Då skrek jag till honom: ’Ett liv där jag kunde minnas detta liv’, och strax därpå sade jag till honom att jag hade fått nog. Han ville fortsätta tala med mig om Gud, men jag vände mig emot honom och försökte för sista gången förklara för honom att jag inte hade lång tid kvar. Jag ville inte förslösa den på Gud.”
(Översättning Sigfrid Lindström, 1946)

”Men han hejdade mig och ville veta hur jag såg detta andra liv. Då var det jag som skrek: ’Ett liv där jag kan minnas det här’, och sen sa jag genast att nu hade jag fått nog. Han ville fortfarande tala med mig om Gud men jag gick fram till honom och försökte förklara för honom en sista gång att jag hade så lite tid kvar. Jag ville inte slösa bort den på Gud.”

Den nya översättningen lyfter fram det direkta, lediga, hetsiga. Det gäller inte minst synen på tiden. Jämför t.ex. ”strax därpå” med ”sen sa jag genast”, eller ”att jag inte hade lång tid kvar” med ”att jag hade så lite tid kvar”. Där det litet onödigt högtidliga språket tidigare bidragit till att lyfta fram Mersaults kyla (”Jag ville inte förslösa den på Gud”), blir Mersault nu mer känslosam, mänskligare.