”Jag tog två tabletter och gömde tuberna mellan l’Imaginaire och l’Être et le Néant, där Renaud aldrig skulle gå och leta”

Att gå igenom gamla bokkataloger och antikvariatlådor kan göra en rätt ödmjuk. För varje författarskap som fått sin godkäntstämpel och fortsatt att leva och frodas bortom sin första bok och sitt första decennium, finns ett dussintal som helt försvunnit ur folks minnen.

Christiane Rocheforts författarskap verkar vara ett sådant. Hade jag inte hittat en gammal pocketutgåva av Krigarens vila i mina föräldrars bokhylla skulle jag antagligen aldrig ha vetat om att hon fanns. Till skillnad från generationskamrater som Marguerite Duras eller Claude Simon var hon heller aldrig någon författare man skulle tänka sig att nämna i Nobelprisspekulationer. Hon drogs mer till filmvärlden, och engagerade sig under sextiotalet i politiken. Hennes avskalad, okomplicerade stil påminner också mer om filmens ”nya våg” än ”den nya romanen”.

Krigarens vila är egentligen ingen avancerad bok, varken till språk eller handling. Men detsamma skulle egentligen kunna sägas om exempelvis Främlingen. Liksom i Camus erkända mästerverk är det inte det som gör boken, utan den existentiella problematik som författaren med subtila medel lyfter fram i sin fulla absurditet.

En kvinna, Geneviève Le Thiel, har råkat bli ihop med en man, Renaud, som hon egentligen vet med sig att hon är lite för bra för. Medan Renaud med manipulation och våld försöker göra henne mindre medveten om detta, går hon gradvis in i ett tillstånd av hopplöshet. På sätt och vis skiljer sig inte handlingen med sina konstanta upp- och nedgångar i relationen och humöret hos huvudkaraktärerna från många bloggar man har svårt att låta bli att följa. Skillnaden här är att vi mycket väl vet varför Geneviève stannar med denna hopplösa man.

Geneviève har räddat hans liv, bokstavlig talat, och är därför bunden till honom. Varje människa är ansvarig för sitt liv, men den som räddar ett liv som någon annan har gett upp, blir kanske själv ansvarig för det livet.

Renaud manipulerar Geneviève, men egentligen är det helt överflödigt. Hon är bunden till honom genom något högre. I det påminner hon om newyorkbon Ghost Dog i Jim Jarmusch film The Way of the Samurai. Han vill leva i enlighet med en högre lag, samurajernas hederskodex, och bryr sig därför inte om att den Herre han valt ut åt sig själv inte är något annat än en småtafflig maffiaboss. På sätt och vis tycks hans offer liksom Genevièves mycket renare just för att det sker till förmån för någon som är ovärdig det. Renaud har inget värde i sig, bara det värde som Genevièves självuppoffrande handling skänker honom. Medvetenheten om det förstärker konflikten, och den existentiella diskussionen.