”Men jag är inte så väldans mycket ute efter att vara lycklig, jag föredrar nog ändå livet”

När Latin Kings slog igenom i början av 1990-talet började många svenska litteraturkritiker att leta efter deras litterära motsvarighet. Vem skulle bli den första att med förortens egna språk beskriva vår nya mångkulturella verklighet?

Vad många hade missat var att den bok de sökte efter utkommit flera decennier tidigare, och på franska. Varken det kreativa och respektlösa sättet att behandla språket eller den mångkulturella verkligheten var ju egentligen något nytt.

1975 utgavs nämligen Émile Ajars Med livet framför sej och han fick motta Prix Goncourt för, skulle det visa sig, andra gången i sin karriär. Det är han ensam om, eftersom priset aldrig delas ut till samma författare två gånger. Bakom namnet Émile Ajar dolde sig, som det senare skulle visa sig, författaren Romain Gary.

Det är uppenbart att Ajar/Gary är en författare som bråkar med vår föreställning om det autentiska, något som sträcker sig långt bortom hans pseudonym. Varför väljer till exempel den etablerade författaren Romain Gary att placera en roman i samhällets fattigaste skikt? I Belleville, bland prostituerade och deras ungar, i kvarter där araber, judar och nyinvandrade från Afrika blandas. Inget signalerar förstås autenticitet som den fattiga miljön.

Dessutom är den berättare Ajar väljer något av det mest autentiska man kan tänka sig, ett samhällets olycksbarn. Mohammed, eller Momo, är ett av många barn till prostituerade som mot betalning tas om hand av madame Rosa. Hon är själv en f.d. prostituerad som hittat ett nytt sätt att försörja sig på, om endast hjälpligt, i ålderdomen.

Ajar använder sig också av grepp som signalerar talspråk – kulspruterytm, felsägningar, hopp i tempus och osäkerheter i framställningen (”jag minns inte riktigt ifall jag redan har sagt”…). Utöver allt det finns klara markeringar i handlingen av att det är talat språk vi tar del av, inte skrivet.

Det är kort sagt en intrikat fälla av retoriska grepp som Ajar riggar för läsaren. Men det är inte det som är det verkliga konststycket, utan att läsaren även när hon är medveten om allt detta så villigt går i fällan. För det är inte bara snyggt gjort, utan också underhållande, och engagerande. Vare sig vi ser marionettrådarna som drar i Momos språk eller inte blir vi charmade av honom. Han är av kött och blod och han talar till oss, vare sig han är autentisk eller inte.

För med hjälp av den raffinerade leken hittar Ajar ett sätt att träffa läsaren på nytt. Det gäller inte minst skildringen av den judiska madame Rosas livsöde, och hennes kropps förfall. Liksom Momos språk både ligger bortom det verkliga och närmre det verkliga än man vanligtvis kommer i en bok, gör också hennes karaktär det:

”Jag har bestämt glömt bort att tala om att madame Rosa alltid hade ett stort porträtt av monsieur Hitler under sängen, och tog fram det så snart hon var olycklig och varken visste ut eller in, och sen kände hon sej genast bättre, det var i alla fall ett bekymmer mindre här i världen.”

En person som inte missade Med livet framför sej då på 1990-talet var Jonas Hassen Khemiri, som läst den och träffats redan som femtonåring. Och det borde man nog vara glad för, annars hade vi kanske aldrig fått möta Mohammeds svenska själsfrände Halim. Med livet framför sej utkom på nytt i april i år, i Bengt Söderberghs träffsäkra översättning. Så nu behöver ingen missa den.