SvD Näringsliv om finanskrisen

Nils-Olof Ollevik

Nils-Olof Ollevik

Finansminister Anders Borg är förgrymmad på bankerna av flera skäl. De sänker inte låneräntorna trots att regeringen, Riksgälden, Riksbanken och i slutänden skattebetalarna ställer upp för bankerna. Staten har försett bankerna med likviditetsgarantier, insättargarantier och garantier mot totalhaverier. Det borde leda till en viss ödmjukhet mot samhället, anser Anders Borg, som också retar sig på att vissa banker tvekar om de ska ansluta sig till den ömsesidiga stabilitetsfonden.

För regering och Riksbank måste det, för att ta en analogi, vara som om det börjar brinna i en lyxvilla och brandkåren rycker ut för att släcka elden och rädda festdeltagarna. När elden väl är släkt återgår sällskapet till champagnefesten i stället för att ångerfullt nyktra till och röja upp efter sig. De vill inte ens betala för självrisken i brandförsäkringen.

Man kan förstå att Anders Borg är provocerad.

Målet för räddningsaktionen kan rimligen inte vara att allt ska återgå till det läge som rådde innan finanskrisen bröt ut. Tanken måste väl vara att banker och andra aktörer på finansmarknaden nu erbjuds en frist som de kan använda till att ändra sitt beteende och skapa ett bättre och stabilare system.

Hur det systemet ska se ut finns det ännu inga förslag på, eftersläckningen är inte färdig. Att insikten om att det måste fram ett helt annorlunda system ändå finns, vittnar initiativet om en ny Bretton Woodskongress. Det ska skapas en ny ekonomisk världsordning, striktare regler och en övervakning som alla respekterar.

Det är därför underligt att den svenska bankvärlden fattat att det inte håller att hälla upp en ny omgång.

Fler bloggar