Jakten på bäst mässmetafor går vidare

Under SvD Kulturs frukostmöte citerar Anders Q Björkman ur Göteborgs-Posten, där Björn Ranelid svarar på frågan vad Bokmässan betyder för honom: ”Den är aorta, syrerikt blod. Ett slags litteraturens stora kroppspulsåder av oerhörd vikt.”

Litteraturredaktör Elise Karlsson suckar.

– Den är snarare en lilltå, någonting man är glad över att ha men skulle kunna mista.

Med tanke på hur mycket text vi kulturjournalister skriver härifrån är det inte så konstigt att det pågår en ständig jakt på den mest träffande metaforen för Bokmässan. Det är ”en gigantisk firmafest”, ”litteraturens Kiviks marknad”, ”som att vara inlåst på Ikea” eller, vilket jag skrev om igår, ”böckernas Way Out West”.

Själv börjar jag tänka att mässan mer än något annat är kulturvärldens eget julfirande. Och inte bara för att den är ett alkoholindränkt avbrott i nio till fem-vardagen.

Är det något som säkert med Bokmässan är det är den – liksom en arketypisk svensk familjejul – går till på exakt samma sätt varje år. Samtliga aktiviteter utförs enligt ett schema som är förutbestämt sedan generationer: mingel X på torsdag, temadag Y på fredag, fest Z på lördag. Dessa rutiner har funnits så länge att de är inprogrammerade i svenska förlagsanställdas dna.

Att bryta mot regelverket och, säg, strunta i Bonniers torsdagsmingel anses följaktligen lika avvikande som att beställa hämtpizza på julafton.