Hopplöst men uppfriskande ograbbigt

En känsla av hopplöshet vilar över aulan där Sveriges Radios Cecilia Uddén samtalar med Tina Thunander, Fanny Härgestam och SvD:s Bitte Hammargren under rubriken ”Arabiska våren – men vad hände sedan?”.

De tre senare är aktuella med varsin reportagebok som på olika sätt vandrar i spåren av proteströrelserna. Härgestams ”Det här är vår tid” följer fyra tunisiska kvinnor som är med och försöker bygga upp landet efter revolutionen, Hammargrens ”Gulfen: en framtida krutdurk” är en heltäckande lägesrapport från de oljerika gulfstaterna, medan Thunander i ”Doktor Nasser har ingen bil” porträtterar människor i Egyptens allra fattigaste skikt.

Det finns ljuspunkter i samtalet – Härgestam lyfter fram den positiva andan och strävan efter samförstånd i Tunisien – men till stor del handlar det om krossade förhoppningar, våldsamma jihadister och konflikter som bubblar under ytan.

– Jag tänker inte ens fråga er om ni känner någon form av optimism, säger Cecilia Uddén, men följer upp med en nästan lika nedslående fråga:

– Kommer man att se den arabiska våren som en bubbla, en parentes, tre år av undantag som inte har något med den övriga historien att göra? Är det någonting vi kommer att ha glömt bort om 20 år?

Tina Thunander duckar frågan, vill inte säga varken ja eller nej. Jag tror inte det, svarar Fanny Härgestam, innan Bitte Hammargren får seminariets sista ord:

– Ja, i en bemärkelse, men det här kommer att leva vidare hos kommande generationer. Frön är sådda, de kommer att ligga där under marken och spira när jordmånen blir bättre.

För övrigt, anar man inte i detta seminarium ett nytt förhållningssätt till reportageboken? Denna viktiga men så grabbiga genre, där journalistens roll alltför ofta angränsar till den upptäcksresandes – äventyraren som betraktar, beskriver och drar (gärna exotifierande) slutsatser om världen. Det kanske är en långtgående slutsats, men i författarnas samtal tycker jag mig höra något delvis annorlunda. Härgestam och Hammargren vill lyfta kvinnornas perspektiv. Thunander talar om att ge en röst åt människor som annars sällan hörs, hon vill förmedla snarare än värdera.

Det vore välkommet om fler reportagejournalister hade en sådan ansats.