Annons

Bokmässebloggen

Lina Kalmteg

Lina Kalmteg

Hejdå Brasilien! Nästa år är det dags för Ungern att få vara i fokus på Bokmässan i Göteborg. Det avslöjades nu på eftermiddagen, på mässans sista dag för det här året.
Ungern har deltagit på mässan på olika sätt i tre år. Emöke Anderson Lipcsey, på Balassi-institutet som blir en av arrangörerna, berättar att man som temaland vill ge en inblick i det ungerska samhället och i aktuella samhällsfrågor.

Nästa års minitema, så kallat ”Röster från”, är Island. Island värmde upp redan i år, med fem medverkande författare, bland dem Sjón och Eiríkur Örn Norðdahl.
Ytterligare ett minifokus blir Yttrandefrihet, som en mjukstart till att Tryckfrihetsförordningen firar 250 år 2016. Att just det blir minifokus nästa år låter som ett bra komplement till Ungerntemat,  ett land där ju just press- och yttrandefriheten haft en svår tillvaro de senaste åren.

Fortfarande är det mycket folk kvar här på mässan, som lyssnar på något sista författarsamtal och gör ett eller annat sistaminutenbokfynd. Exakt hur många som har kommit och gått under de fyra dagarna är ännu inte klart, men enligt kommunikationschefen Birgitta Jacobsson Ekblom kommer slutsiffran nog att sluta på ungefär samma som förra året. 2013 hade mässan 96 315 besökare.

Adam Svanell

Varsågod, här är den definitiva summeringen av årets Bokmässa från Adam Svanell och Elise Karlsson:

Årets selfie: Anders Q Björkman och Peter Englund.

Årets signeringskö: Ulf Lundells. Trots att han inte ens pratade om sin nya bok, och trots att den mest verkar bestå av gamla tidningsurklipp, gav Lundell upphav till rekordlånga köer.

Årets minst upplyftande: Seminarierna om politik. Vare sig det gällde migration, arvet efter den arabiska våren eller mediernas förhållningssätt till SD präglades diskussionerna av nattsvart hopplöshet och pessimism.

Årets oväntade bestseller: H:ströms nytugåva av Simone Weils ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande”, skriven under andra världskriget och med slutsatsen att parlamentarismen är körd. Kopplingen till punkten ovan är förhoppningsvis en ren slump.

ken klas

Årets utbud av mat: Trekantsmackor.

Årets mätare på läget i branschen: Att maten på Albert Bonniers stora mingel bestod av trekantsmackor.

Årets icke-författarkändisar: Rapparna. Dogge Doggelito, Ison Glasgow och Ken Ring var alla på plats för att marknadsföra böcker om sitt liv.

Årets glesaste: Det morgonseminarium med Emil Arvidson och just Ison Glasgow på lördagen klockan tio, som förutom förlagsanställda, författarens flickvän och undertecknad bevittnades av en (1) åhörare. Unga hiphopfans har bevisligen varken seminariekort eller tidiga morgonvanor.

Årets konsumtionskritiska merchandise: Tygpåsen. Exemplifierades av Arkiv förlag-påsen, från förlaget mest känt för sin utgivning av Marx, och av Karneval förlags ”Piketty 2015”-påse.

Årets skor: Ken Rings hotellrumstofflor, som med stolthet bars såväl på mässgolvet, mingel och diverse scener.

Årets gubben i lådan: Dött lopp mellan Ian Wachtmeister, Liv Strömquist och Björn Ranelid. Vid varje givet tillfälle skymtade man minst en av dem i ögonvrån.

Fotografiet lånat, med tillstånd, från journalisten Klas Ekmans Instagram-konto.

Adam Svanell

Europa Bokmässan

– Snälla David, säg att du är optimist!

Moderator Lena Sundström vänder sig mot David Qviström, författare till reportageboken ”Nyttiga människor”, för att höra vad han tror om framtiden för europeisk invandringspolitik. EU-kommisionären Cecilia Malmström (fp) och den italienske journalisten Fabrizio Gatti, känd för att ha skrivit den hyllade boken ”Bilal”, har båda sagt sig vara pessimistiska.

Tillsammans har de fyra, under rubriken ”Europa och ansvarets gräns”, diskuterat ett politikområde som tycks fast i en olöslig ekvation. Samtidigt som främlingsfientliga partier, vilka vill begränsa invandringen, går framåt i hela världsdelen blir det allt svårare att moraliskt försvara EU:s nuvarande gränspolitik.

I dag är det i praktiken snudd på omöjligt att invandra till EU på lagligt vis, de migranter som vill ta sig hit tvingas sätta sitt hopp till flyktingsmugglare. Och de är många som vill. 50 miljoner människor beräknas vara på flykt i världen – siffran är den högsta sedan andra världskriget. Förra året dog 2 000 människor i Medelhavet under sina försök att nå Europa.

Som Lena Sundström frågar tidigt under samtalet:

– Om de där båtarna var fulla av svenskar eller europeer som försökte ta sig hem, skulle vi då behandla dem på samma sätt?

Det stora problemen, där är panelen överens, är bristen på en gemensam linje. Medan vissa länder tar emot tusentals migranter tar andra knappt emot några alls. Hälften av alla som söker asyl i ett EU-land gör det i Tyskland eller Sverige.

– Vi har gränser och de kan inte vara helt öppna. Men vi måste ha en konsekvent strategi. Jag har försökt driva på för att få till ett obligatorisk mottagningskrav. 28 länder tittade på mig och sa ”intressant, men nej tack”. Det finns en massiv skepsis, säger Cecilia Malmström.

Efter medierna och SD och den arabiska vårens efterspel, här är alltså ännu ett politiskt bokmässesamtal präglat av pessimism. Efter 45 minuter tittar Lena Sundström följaktligen vädjande på David Qviström. Han duckar hennes fråga.

– Kanske borde vi egentligen inte tala så mycket om migranter och migrationspolitik, utan mer om oss, vårt samhälle och vilka värden det vilar på. Om vi inte tar vårt ansvar kommer det även att få ett pris för oss.

Maria Carling

”Hundra år av äktenskap” var rubriken på seminariet. En dam i publiken, som kanske velat mäta sitt eget förhållande mot de två författarnas romanfigurer, muttrade besviket på vägen ut: ”Falsk marknadsföring!” I själva verket kom seminariets 45 minuter mest att handla om sex på swingerklubb som en väg ut ur äktenskaplig tristess.

På scenen hade den danska författaren Anne Lise Marstrand-Jørgensen och svensken Bengt Ohlsson pratat intensivt om sina båda romaner ”Det man inte vet” och ”Swing”.

Den danska romanen spänner över de fem åren mellan 1969 till 1974. Bengt Ohlssons roman utspelar sig i nutid, huvudpersonerna är i hans egen ålder, runt 50, och barnen har blivit vuxna.

–      Passionen är ett sätt att känna sig levande igen, sa Anne Anne Lise Marstrand-Jørgensen och funderade över att romanfiguen Eriks maniska intresse hade kunnat handla om något helt annat. På samma sätt som han nu övertygar sin hustru att gå på swingerklubb hade han propagerat om politik tidigare.

Hustrun Alice följer med av rädsla för att förlora honom, men sedan händer något med henne.

Hur samlivet ser ut säger mycket om den tid vi lever i, konstaterade de båda författarna.

– Sexet blir lätt krångligt hur upplysta och fria och pratande vi än är. Allt vi släpar med oss genom livet finns i sexualiteten, sa Bengt Ohlsson.

 

Därpå gled samtalet mellan Bengt Ohlsson och den manlige moderatorn in på dansk gladporr, medan danska Anne Lise såg helt oförstående ut. Hon vände snabbt diskussionen till nutid och sa:

–      I Danmark drömmer unga människor om 50-talet när män var män och kvinnor var kvinnor. Jag skulle vilja ruska om dem. Det är en av anledningarna till att jag skriver om den här tiden.

Hennes roman har redan fått en uppföljare som kommit ut på danska. Då är parets dotter vuxen och historien spinner vidare in på 2000-talet.

Bengt Ohlsson konstaterade att tanken att sex på swingersklubb skulle väcka ny passion eller ta död på äktenskaplig tristess är dömt att misslyckas.

– Swingersbesöket blir en puckel de går vidare med i livet. Min erfarenhet är att kriser är en sten i skon ska gå vidare med, snarare än något som utvecklar.

Lina Kalmteg

Hur skildras medelklassen i dagens svenska romaner? Som en sexuellt överförbar sjukdom. Det kom författaren Therese Bohman fram till i sin uppmärksammade Timbroessä ”Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt” tidigare i år, där hon granskade sju romaner om medelklassen i dag.

– Att vara medelklass är något man skäms över, som: ”Hur kunde det hända mig, jag är ju inte en sån som är sådan här?” säger hon i ett intressant samtal i ämnet och tillägger lite senare att medelklass är som en tvångströja som tar död på livslusten.

Vad är det som är så skamfullt? En av de undersökta romanerna är Erik Helmersons ”Den onödige mannen”. Han, som också medverkar i samtalet, kan inte själv förstå det där behovet av att ifrågasätta sig själv. Medelklassen är ju en sympatisk klass som betalar sin skatt, uppfostrar sina barn och så vidare, menar han. Therese Bohman, själv från arbetarklassen, har tänkt just så där:

– Jag har alltid tyckt att det verkar så trivsamt  i medelklassen, man läser romaner och diskuterar politik och går ut och äter. Varför ska de vara så skamsna över det?

Erik Helmerson håller med:

– Är det så jävligt i medelklassen, så stick därifrån då. Det är okej, Sara Kadefors, du får lämna ditt villaområde men sitt inte och klaga, säger han apropå en av de analyserade romanerna, Sara Kadefors ”Fågelbovägen 32”

Ämnet känns allt mer spännande, för vad vill medelklassen i stället? Inte tror man väl att det är bättre i överklassen?

– I överklassen blir man aldrig vuxen, kallar varandra för Noppe och Tjoppe och åker till Saint-Tropez och dricker champagne när man är 93 år, skämtar Erik Helmerson som egentligen tror att medelklassen är ganska nöjd, men inte vågar visa det.

– Då finns det risk att man framstår som en borgarbracka, och det vill man ju inte, särskilt inte i vår kulturskapande sfär.

För ja, så är det ju också, att de här medelklassromanerna oftast handlar om människor inom kultur och media. Var finns böckerna om den ganska framgångsrike entreprenören som åker till Thailand på semester? Panelen kommer inte på någon. Frågan kvarstår, varför detta självförakt? Är det revolt man vill, revoltera inifrån medelklassen?

– Att göra revolt är extremt mycket medelklass, suckar Therese Bohman.

Men hur ser framtiden för medelklassromanen ut? Therese Bohman är inte så hoppfull, det är knappast så att unga författare uppmanas att skriva om borgerligheten på landets skrivarskolor. Erik Helmerson tror att förändrade förutsättningar i samhället inte är så gynnsamma för romaner i ämnet. Tills vidare kan man konstatera att det inte finns något värre än att vara medelklass, i alla fall inte i skönlitteraturen.

 

Anders Q Björkman

Svenska Akademiens ständige sekreterare gästade under lördagen Svenska Dagbladets monter på bokmässan för att tala om sin bok ”1914. Stridens skönhet och sorg”. I boken lyfter Peter Englund fram en mängd européers tankar, känslor och drömmar från första världskrigets första år. Inget som återberättas är påhittat – varenda känslostämning, vartenda plagg och varenda dröm som finns i boken har Englund hittat dokumentation för. Boken, som är en utbyggd version av den som kom ut 2008,  ingår i ett projekt på fem volymer – en för varje år som första världskriget varade. För att hitta sitt stoff har han letat i brev, dagböcker och – när sådana gives – fotografier från tiden kring det första krigsåret för 100 år sedan. Englund beskriver det som att han har letat efter 1914 års statusuppdateringar, selfies och outfits.

Vår tids historia dokumenteras dock inte på samma sätt som för 100 år sedan, konstaterar han. När han 2005 reste som inbäddad reporter med amerikanska soldater i Irak noterade han att de tog en massa bilder i stället för att föra dagbok om sin vardag. ”Dagens historia skrivs helt enkelt med bildflöden”, säger han.

Huruvida denna bildflödeshistoria blir lättare att uttolka för framtiden eller ej hinner vi dessvärre inte avhandla, men vi bestämmer oss ändå för att skriva lite historia här på 2014 års bokmässa. Vi tar helt enkelt en selfie.

bild (10)

Adam Svanell

Hur ska medierna förhålla sig till Sverigedemokraterna? Den frågan har varit utgångspunkt för en av senare års hetsigaste medieetiska diskussioner, kanske också den rörigaste. I många fall har de som debatterat inte ens kunnat enas om en gemensam utgångspunkt. Medan vissa anser att partiet bryter mot grundläggande demokratiska värderingar – något man som mediehus bör ta avstånd från – menar andra att att SD ska granskas och bemötas på samma sätt som andra politiska partier.

När en panel tar sig an frågan i Aftonbladets monter präglas samtalet av samma brist på samsyn. Ekot-journalisten Daniel Öhman svarar ”ja, delvis” på frågan om det var journalistiken som gjorde så att Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna i valet. Den norska journalisten Marte Michelet, däremot, anser att journalister är självupptagna och överskattar sin betydelse:

– Jag tror att SD:s framgångar beror mycket mer på strukturella förhållanden än på hur de beskrivs i media.

Daniel Öhman försvarar sitt och kollegan Bo Göran Bodins avslöjande om Jimmie Åkessons nätspelande med att ”det är en person som kanske ska hand om statens finanser”. Marte Michelet fördömer publiceringen och menar att spelproblem är en privatsak.

När Öhman ska beskriva hur rapporteringen kring SD generellt har sett ut säger han att den medverkat till att normalisera partiet.

– Vi har bidragit till att ge dem den här offerrollen som de gärna spelar på. Det är väldigt känsligt att göra kritiska reportage om sverigedemokrater, man måste vara mer objektiv än när man granskar andra partier, säger han.

Michelet anser tvärtemot att svenska medier gått otroligt hårt åt SD.

– Jag hoppar verkligen att svenska tidningar slutar med kampanjer i stil med Aftonbladets löpsedel ”Vi är 87 procent”. Det kunde lika gärna ha varit en SD-annons, det är så attraktivt för dem att bli utmålade så.

När samtalet tagit slut är man är man inte särskilt mycket närmare ett svar på den där frågan.

Anna Lagerblad

Hårt retuscherade annonser, noggrant utvalda ”selfies” i sociala medier – och snygga författarporträtt som pryder böckernas baksidor. Vi överöses alla av bilder på vackra människor som vi kan beundra – och jämföra oss med.
Om vår utseendefixerade kultur och hur vi påverkas av den, skriver de tre disputerade psykologerna Ann Frisén, Kristina Holmqvist Gattario och Carolina Lunde i sin nya bok ”Projekt perfekt”.
– Det finns en väldigt stark föreställning om att den om ser bra ut också är bra och har det bra. Trots att vi tre sysslar med dessa frågor dagligen så är vi inte heller opåverkade av denna utseendefixering, konstaterade Kristina Holmqvist Gattario under ett seminarium på årets bokmässa i Göteborg.

bild

Psykologerna Ann Frisén, Kristina Holmqvist Gattario och Carolina Lunde pratade om sin nya bok ”Projekt perfekt” på årets bokmässa. 

– När vi till exempel skulle ta författarporträttet för den här boken stod vi tunnklädda en kall höstdag i Slottsskogen i två timmar medan fotografen försökte få till den ”perfekta” bilden. Vi log och log och log. Och frös och frös och frös. Efteråt slogs vi av tanken: Varför gör vi detta? Varför är det så viktigt att få till en ”perfekt” bild? Det är ju innehållet i boken som är det viktiga.

Och att vi lägger så stor vikt vid ett vackert yttre får konsekvenser – inte bara i form av nedkylda författare. Under seminariet visade de tre psykologerna bland annat en kurva över hur barns kroppsuppfattning ändras under de tidiga tonåren. Från att i tioårsåldern ha haft en relativt positiv kroppsuppfattning, faller kurvan sedan brant nedåt. Från trettonårsåldern och framåt är barnen betydligt mindre nöjda med sin kropp och sitt utseende.
– En av de viktigaste lärdomarna från forskningen är att man måste börja motverka barns negativa kroppsuppfattning tidigt. Ett tips till föräldrar är därför att försöka förmedla en accepterande och positiv syn på den egna kroppen och andras. Istället för att lyfta fram olika brister, kan man försöka lära barnen att alla ser olika ut och att det är helt okej, sade Carolina Lunde.

– Ett annat tips är att försöka fokusera på kroppens funktioner istället för på utseende, fortsatte Ann Frisén. Prata med barnen om hur kroppen känns, fungerar och rör sig istället för hur den ser ut. Det centrala är att kroppen ses som aktiv och väcker känslan: ”Det är tack vare min kropp som jag kan göra det här”.

Elise Karlsson

image

Igår delades årets Sorescupris ut till författaren och kritikern John Swedenmark. Jag möter en leende pristagare i Svenska Dagbladets monter.

Grattis till priset! Blev du överraskad när du fick beskedet?

Jag blev helt förbluffad. Det fanns inte på kartan. De som har fått det förut är ju sådana jag beundrar, och läser, allihop.

Vad ska du skriva för pengarna?

En massa konstiga projekt. En av orsakerna till att jag nyligen slutade som redaktör på Arbetet var att jag ville skriva mer om språk. Språk faller utanför kultur, samtidigt som det är så centralt för kulturen.

Hur ser du på kulturbevakningens framtid?

Pessimistiskt för att media har inga pengar, ingen kommer att få betalt för att skriva. Optimistiskt därför att de nya medierna och enkelheten att ge ut ger nya möjligheter.  Jag tror att kritiken kommer att återuppstå på annat sätt, och är med i försök för att hitta nya former.

 

 

 

Anders Q Björkman

Och där la bokmässan in den högsta växeln. Klockan 14 öppnades mässan även för allmänheten och det som igår upplevdes som lite tajt, framstår i jämförelse med den nuvarande trängseln som luftigt och spatiöst. Också i SvD:s monter snäppte vi nyss upp tempot när vårt eget monterprogram startade med ett samtal mellan den italienske journalisten Fabrizio Gatti och litteraturredaktör Elise Karlsson. Gatti har med sin reportagebok ”Bilal. På slavrutten till Europa” fäst mångas blickar på Europas gränser mot migranter. Med klassiskt wallraffande som metod har han gett flyktingarna ansikten och röster.

Resten av dagen är fylld med författarsamtal i SvD-montern: Tom Rachman, Katarina Wennstam och Klas Östergren för att nämna några. Här är SvD:s hela program under bokmässan.

bild (7)

Fabrizio Gatti talar med Elise Karlsson i SvD:smonter.