”Var är spärrarna? Var är förståndet?”

I dag inleds hovrättsförhandlingarna om det som fått rubriken Dödsmisshandeln på Kungsholmen.
Tre ord, mer behövs inte för att förvandla kaos och fasa till en hanterbar händelse som går att skriva om och juridiskt bedöma.
Ändå kvarstår den ordlösa tragedin, bakom rubriken. Att en 16-årig kille blir jagad längs en nattlig gata och brutalt ihjälsparkad. Rakt i huvudet.

Men där finns något annat också, där finns det allmänna uppvaknande som skedde i höstas när unge Anton Abele stod på en scen i Kungsan och sa att nu fick det vara stopp.
Tusentals mammor och pappor – och tonåringar – hade satt på sig ytterkläderna och gått ut för att protester mot det meningslösa våldet.
I kväll avslutas hovrättsförhandlingarna med en inspektion av brottsplatsen, för att man, enligt advokat Leif Silbersky, ska se hur svårt det är att göra säkra iakttagelser i mörker.
Jag råkade gå förbi platsen i går mitt på dagen och såg de fyra slokande tulpanerna som låg utanför festlokalen där allting började. Läste det inplastade brevet från den dödade killens familj, pappret som låg på marken där man tackade för allt stöd man fått. På trädet intill satt en röd lapp, skriven av brodern till killen som blev brutalt misshandlad utanför Fryshuset 1995.
Hans tre frågor följde min fortsatta promenad längs Norr Mälarstrand:
”Var är spärrarna? Var är förståndet? När ska detta sluta?”