Nu vet Englas mamma

Det hann bli kväll innan jag förstod att 42-åringen erkänt mordet på den försvunna flickan Engla.
Det hann bli kväll innan jag förstod att nu letar ingen längre i skogarna runt hennes hem. De närmast anhöriga har fått beskedet.
Hennes mamma vet.

Det hann bli kväll innan jag insåg att det inte finns någonting att säga.
En flicka cyklade hem men kom aldrig hem. Varje förälders mardröm – godegodegud, det kan väl inte ha hänt något – blev till verklighet.

När jag hörde att Engla hittats tänkte jag på Helén Nilssons mamma i Hörby.
Hon som också släppte ut sin tös en kväll i mars 1989 och aldrig mer fick se henne.

Jag satt med under rättegången mot den misstänkte Ulf Olsson, han som sedermera dömdes för brottet, i Lunds tingsrätt några kalla vinterdagar 2004. Och jag minns första rättegångsdagen, när Heléns mamma kom in samtidigt som Ulf Olsson fördes in i sin urtvättade häktesoverall.
Längs var sin gång i rättssalen gick de fram mot sina platser, precis när Heléns mamma passerade min stol tittade hon genom rummet – och såg på mannen som fört bort hennes dotter.
Den blicken glömmer jag aldrig.

I mer än 15 år hade hon tvingats leva med ovissheten vad som hänt. Nu fick hon vetskap – och äntligen, efter alla dessa år, fick Helén så småningom en grav i Hörby.

Englas mamma slapp 15 mardrömsår.
En kväll bortanför tröst och ord är det det enda jag kan tänka: Nu vet Englas mamma åtminstone vad som hänt.