Cannesfestivalen 2014

Foto: Thibault Camus/AP

Det var Expressen som tog kulan ”for the team”. Mitt i presskonferensen för ”Grace of Monaco”, inför Nicole Kidman, Tim Roth, Paz Vega & Co. reste hon sig och undrade på välartikulerad, lätt svensksjungande engelska: har ni hört att Malik Bendjelloul är död? Killen som gjorde ”Searching for Sugarman”?

Den kosmopolitiska samlingen, som dittills dryftat Monaco, Hollywood, glamour och kungahus, kom väl lite av sig. ”Jag kände honom inte”, sa Kidman artigt. ”Jag läste om det i morse”, sa Roth, också artigt. ”En fin film”, sa regissören Olivier Dahan, artig även han. Det var allt. Vad ni än läser på kvällstidningslöpsedlarna så var det inte mer. Det hela var över på en dryg halvminut. Moderatorn, den stringente Henri Béhar, styrde så raskt tillbaka ämnet på prinsar och blondiner.

Vid min sida satt en kritiker från New York Times som tog  det lilla sidospåret till sig. Hon mindes Sundance-festivalen det året då ”alla” pratade om filmen man inte fick missa. ”Jag missade den i alla fall”, sa Manohla Dargis, som till vardags håller till på sin tidnings Parisredaktion. ”När jag sedan såg den blev jag helt knockad. Den handlar verkligen om att följa sitt hjärta. Jag tyckte Oscarn tillhör de sällsynta riktigt välförtjänta och såg verkligen fram emot hans nästa film. Man fick intrycket av att också detta var en kille som följde sitt hjärta.”

Danska kollegor kom fram och beklagade. ”Detta är en sådan förlust för filmvärlden”, sa Nanna Frank Rasmussen på Morgenavisen Jyllands-Posten. ”Searching for Sugarman” är en sådan där film som sitter kvar i kroppen lång efter man har sett den och som dyker upp i minnet fortfarande då och då” Kim Kastrup på Ekstra Bladet har sett ”detta dokumentära mästerverk” ett antal gånger redan. ”Vilken konstant varm känsla den filmen ger en i hela kroppen. För att inte tala om musiken.”

”Åh, nej!”, utbrast ungraren Laszlo Kriston som skriver för Arts Hub Australia. ”Han gjorde ju en av mina absoluta favoritdokumentärer, om den obesjungne hjältens behov av att befinna sig i skuggan av tillvaron. Nu är regissören själv i evig skugga. Någonstans förstod jag att det kunde vara självmord.”

James Mottram, rutinerad skribent på The Independent och skotska The Herald, undslapp ett starkare kraftuttryck. ”Jag intervjuade honom på telefon och han var så sympatisk. Jag ska vara ärlig, jag minns inte hans namn. Men ”Sugarman” var en av mina favoritfilmer 2012.”

Så har reaktionerna varit ibland. Man minns inte regissörens namn, inte att denna film om en amerikan som är stor i Sydafrika faktiskt är svensk. En person, vettig därtill, återger även felaktigt titeln som ”Searching for Baker Man”. En som dock har full check är Pamela Pianezza, redaktör på Tess Magazine och en av de programansvariga på sektionen Kritikerveckan i Cannes. ”Jag är djupt berörd av Maliks död. Han var en sann humanist, en man som gjorde film för att göra världen vackrare, en fantastisk berättare och denna berättelse är en av de vackraste vi sett och hört på länge. Det är vårt ansvar att fortsätta att berätta om Malik och Maliks liv.”

Jag tror att jag låter Nicole Kidman står för de sista orden. Hon vet det inte själv men de kan kanske tänkas över lite i sammanhanget, de tankar hon fällde tidigare idag om att lyckas i karriären men privat må lite risigt. ”Jag vann en Oscar 2003. Jag hade ingen i mitt liv under den perioden. Att komma hem ensam med den där statyetten är nog ett av de tommaste ögonblick jag har upplevt. Lustigt nog har jag haft flera personliga lågperioder ihop med professionella höjdpunkter eller vice versa. Jag hoppas på högt på bägge fronterna. En dag.”