”Pretty strong meat there from Godard!”

Den klassiska bröllopsdevisen ”något gammalt, något nytt, något lånat, något blått” kan i olika grad appliceras på årets Cannes-tävling.

Blåare än fjolårets ”Blå är den varmaste färgen” blev det nu knappast, och även om Mathieu Amalrics tighta crime passionnel-thriller ”La chambre bleue” (efter en Georges Simenon-bok) har en hel del fin finess så deltog filmen i vilket fall i sidosektionen Un certain regard.

Lånat är här desto mera av, mer eller mindre öppet. Michel Hazanavicius ”The Search” är fullt ut och ärligt en nyinspelning av den gripande Fred Zinnemann-filmen med samma namn från 1948 (svensk titel ”Det dagas”) med skådeplatsen flyttad från Berlin efter andra världskriget till Tjetjenien vid millennieskiftet. I ”Sils Maria” får vi ännu en variant på scenariot i ”Allt om Eva” med en dos ”Persona” i mixen, när begåvade Olivier Assayas låter den firade, numera bäst före-passerade aktrisen Maria Enders (Juliette Binoche, utan vilken Cannes inte vore Cannes) erbjudas en roll i samma berättelse som en gång gjorde henne till stjärna men nu inte som den yngre utan den äldre karaktären. Chloe Grace Moretz som rehab-braten som nu ska överta den unga rollfiguren och Kristen Stewart som slitstark assistent kompletterar ett välgjort drama.

Tommy Lee Jones hjärtliga western ”The Homesman” lånar friskt från allehanda äventyr där en fördrucken odugling (ofta i långkalsingar), i detta fall Jones själv, övertalas att ta en prudentlig ungmö på en strapatsrik tur, i detta fall Hilary Swank, som åtagit sig att föra tre mentalt sjuka kvinnor den långa och oländiga vägen mellan Nebraska och Iowa. Reminiscenser av ”Afrikas drottning”, ”De sammanbitna” (vars romanförlaga ”True Grit” precis som ”The Homesman” skrevs av Glendon Swarthout) och kanske även ”Cat Ballou” kan kanske båda för ett gott liv (inte minst då dessa alla föregångares leading men – Humphrey Bogart, John Wayne och Lee Marvin – fick varsin Oscar för deras insatser).

Gammalt är här, på både gott och ont. David Cronenbergs skruvade Hollywood-satir ”Maps to the Stars” är full av sex, incest, mordbrand och annan dekadens. Trots folk som Mia Wasikowska, Robert Pattinson (alla ”Twilight”-skådisar hamnar automatiskt i Cannes så fort de gör något annat än ”Twilight”) och alltid sevärda Julianne Moore känns filmen som cirka 15 år efter sin tid, ganska exakt så länge som Bruce Wagners manus legat och väntat på att bli gjort. Typ en iMac i den där bubbelformen. Inte så värst 2014.

Gammalt på bra vis är Mike Leighs strålande utförda biografifilm om målaren JMW Turner, underbart spelad av Timothy ”Är han med i en film ska den ses” Spall och en guldpalmsfavorit, särskilt (no surprise) från brittiskt håll. Å andra sidan, kommer verkligen en jury ledd av Jane Campion att toppbelöna en film om ett rungande egoistiskt manligt geni? Ja, det vore väl en skräll. Not bloody likely, gissar vi.

Ny, ung, innovativ och med mera spring i regibenen än ens Fassbinder på för mycket kaffe är underbarnet från Quebec, Xavier Dolan, 25 år. Jag har i år mellan varven funderat på vad både juryordförande Campion och jurymedlem Nicolas Winding Refn kan tänkas gilla. Dolans ”Mommy” är en sådan film. I centrum står ensamma mamman Diane och hennes tonårsson Steve som har ADHD och i en 2½ timmas berg-och-dalbanetur får vi sedan följa deras trängda tillvaro. Stilsäkert, välspelat, innovativt, gripande och underhållande. ”Mommy” är årets excentriska palmfavorit.

Var stoppar vi då in Jean-Luc Godard i detta scenario? Inför premiärvisningen av ”Adieu au langage” ropade en yster åskådare ”Godard forever!” Godard, 83, är ju den siste kvarvarande medlemmen av 1998 års upplaga av ”The Magnificent Seven” (övriga var Bergman, Antonioni, Bresson, Wilder, Kubrick och Kurosawa) så det kan vi väl bjuda honom på. Vad vill då Godard bjuda oss? Jo, bland annat en rödhårig tjej som frågar: ”Är det möjligt att skapa ett koncept om Afrika?” och klipps bort ganska direkt. En man som grymtar ”Solzjenitsyn behövde inte google”. En man och en kvinna, ofta nakna, som pladdrar om Mao och sitter på toa. Vacker musik av Dvorak som klipps fram och tillbaka medan en hund traskar runt eller tittar sig omkring. Olika film- och journalklipp. Mera hund. Första repliken i varje ny scen saknar undertext (3D-effekten dem ändå smått oläsliga).

Godard får slutligen placeras i kategorin ”lånat”. Av sig själv eller av nedanstående verk (signerat en viss Jean-Kenneth Longeur) är däremot frågan. Jämför själva och avgör.

Själv utropade jag, ystert, efter premiärvisningen:

”Pretty strong meat there from Godard!”