Trötta ben och Treijs spurt

Meter från målet i Motala. Från höger: urstarke Kent Ackholt, på svart cykel: Knut Brunnberg, på gul cykel: Erica Treijs.

Min Vätternrunda var mer enträget arbete än njutningsfull cykling. Kanske är det så för alla? Men jag kände att flytet aldrig infann sig. Redan en kort bit efter start började det värka i ben och knän. Det var inte olidligt men tillsammans med de andra ofrånkomliga smärtorna i ryggslut, axlar och bak så var det distraherande och förtog lite av det som brukar vara så kul med cykling. Jag trodde att det skulle lossna men så blev det aldrig.
Jag tror att en orsak till det kämpiga var att jag inte tränade in i det sista. De två sista veckorna före loppet cyklade jag inte en meter. Andra saker kom emellan. I efterhand kan jag tänka att det nog hade varit bättre att försöka klämma in några korta, snabba och intensiva pass bara för hålla igång benen.
Till själva loppet: Motvind fram till Jönköping. När vi stannade vid vår första depå i Fagerhult efter 14 mil låg vi efter i tidsschemat. Efter sju släta bullar, en bit saltgurka och påfyllning av sportdryck satte vi av igen. Nu med riktigt bra fart, vid nästa depå, Karlsborg, hade vi tagit in den förlorade tiden och låg på plus. Vid vårt tredje och sista depåstopp, Hammarsundet, räknade vi ut att vi skulle klara vårt tidsmål, 12 timmar, även om vi fortsatt skulle hålla ett snitt på 20 km/t. Nu kom vi att hålla ett högre tempo än så och många i laget slet ont. 5 kilometer från mål drabbades en lagmedlem av punktering som tog en kvart att laga men vi hade goda marginaler och en stund senare gick vi i mål på tiden 11.34.
Fast där måste jag backa bandet lite. Strax före målgång skedde något dramatiskt. Lagmedlemmen Erica Treijs, reporter på SvD:s kulturredaktion, som tidigare under loppet fräst och svurit över lagets, i hennes tycke, alltför höga fart visade plötsligt prov på helt nya krafter. Överrumplade ser de övriga medlemmarna i Fredrikshofs sub12-grupp den nyss närmast medvetslösa Treijs kasta sig över mållinjen för att där vända sig om och fyra av ett triumferande leende. Vad kan man säga? Det är naturligtvis så att de allra skickligaste cyklisterna inte förlitar sig på enbart benkraft utan kör ekonomiskt, taktiskt och inte spelar med helt öppna kort. En värdig vinnare helt enkelt, grattis Treijsen!
När man kör Vätternrundan träffar man så många otroligt duktiga cyklister med fantastiska resultat. Det är lätt att ryckas med och börja fantisera om nya lopp på ännu bättre tider. Men nu försöker jag hålla emot de impulserna och njuta av mitt resultat. För ett år sedan tränade jag inte, jag kunde inte cykla i grupp och att genomföra ett 30-milalopp var bortom min horisont.
Om det blir någon mer Vätternrunda? Jag vet faktiskt inte, men en sak är jag säker på: jag kommer aldrig att sluta cykla.