Mayday, mayday

Dino, Tobias och Sebastian – mitt cykelsällskap igår.

Ibland är det nödvändigt med nya perspektiv – även om de nya perspektiven tydligt visar att du är väldigt, väldigt långt från att vara en cyklist i fin form. De senaste rundorna har jag känt mig ganska nöjd. Framstegen har varit tydliga och en del problem som tidigare kändes oöverstigliga har blivit hanterliga. Men igår tvingades jag justera min världsbild något.

Jag firade 1 maj genom att stiga upp vid 5.45 och ta mig ut till Alvik för att möta upp de rutinerade cyklisterna Dino, Tobias och Sebastian. Till en början funkade det ganska bra. På de platta partierna hängde jag med hyfsat – men så fort vi kom till en backe tappade jag allt. När de andra på ett lugnt och metodiskt sätt tog sig upp för backarna ökade luckan till mig vilket fick mig att ta i allt jag hade, vilket ledde till utmattning och ytterligare tapp. Samma sak vid tvära kurvor, mina medcyklister hade ett sätt att liksom snärta iväg några kraftiga tramptag för att återigen få upp farten. Likadant här – jag kom hopplöst på efterkälken.

De finns något väldigt frustrerande med att ge allt, nästan komma ikapp och se att de andra ändå ligger långt före – och att avståndet ökar.

Men så klart, det var fantastiskt att få chansen att följa med så duktiga cyklister. Och dagen var otroligt fin, vindstilla och solig. 8 mil blev det.