Förbundets ekonomi körd i botten

Svenska tennisförbundet är i det närmaste bankrutt. Den ekonomiska situationen är så allvarlig att förbundet tvingats säga upp ett antal personer.
Känns visan igen?
Visst, det var likadant på 90-talet och det är bara att häpna över att det tillåts ske ännu en gång.
I den styrelse som bär ansvaret för det nuvarande kaoset satt Jan Carlzon som ordförande och Stefan Dahlbo som vice ordförande.
Två näringslivstoppar med gott renommé i sina civila yrken och det är häpnandsväckande hur illa de skött företaget svensk tennis.
Alltid initierade Johan Porsborn avslöjar på sajten tennistalk att såväl administrativ personal som landslagskaptener sagts upp av förbundet som gått back sex år i rad.
Jo, du läste rätt –sex år i följd har förbundet med sina näringslivstoppar i styrelsen misslyckats med att få plus och minus att gå ihop.
Vad hade hänt om de haft liknande siffror i sina företag?
Allt är självklart inte Carlzon och Dahlbos fel – långt därifrån – men som ordförande respektive vice ordförande har de haft ett övergripande ansvar.
Då förbundet nyligen förklarade att man inte har råd att ge ut en tennistidning förstod alla att den ekonomiska situaionen var besvärlig.
Men det visar sig nu vara bara förnamnet. Istället avslöjas en djup kris som så här dagarna före jul skapar oro runt om i tennis-Sverige.
Vad händer nu med regionaliseringen? Finns det ekonomiska förutsättningar att genomföra den eller måste planerna skjutas på framtiden?
Klart är i alla fall att motståndarna till regionaliseringen fått ett mycket bra argument.
Själv undrar jag hur styrelsen och tidigare generalsekreeraren Tony Wirhén tänkt då den/han under de senaste åren lagt ner så mycket tid och pengar på regionaliseringsfrågan.
Det hade varit bättre att lägga kraften på att ragga sponsorer.
Det arbetet har försummats, åtminstone att döma av resultaten.
Har vid flera illfällen kritiserat förbundet för försäljningen av Swedish Open i Båstad. Försäljningen gjordes eftersom förbundet inte fick någon sponsor till sin utlovade damsatsning och då förhandlingssituationen var dålig blev prislappen därefter: sex miljoner kronor.
Försäljningen borde gett minst det dubbla – det tredubbla säger några ATP-arrangörer – och förbundets panikartade försäljning vittnar om dåligt omdöme.
Hur har det handskats med pengarna i övrigt under de senaste åren?
Varför misslyckas förbundet ständigt med att locka penningstarka sponsorer?
Nye generalsekreteraren Henrik Källén har utan tvekan något att bita i.
Källén har under åren i näringslivet ofta anlitats av krisföretag för att få dem på fötter – däri sägs hans främsta styrka ligga.
Rätt man på rätt plats alltså.