Roddick utan tvekan störst – diva

Förr fanns många divor i tennis. John McEnroe, Boris Becker, Jimmy Connors, Pete Sampras och Pat Cash är bara några i raden även om australiern Cash stod i en klass för sig.
Han var så illa omtyckt även på hemmaplan att Stefan Edberg hade en stor del av publiken på sin sida mot Cash – även i Australien.
Numera är divorna sällsyntare. Men de finns.
Största diva bland toppspelarna är dryge världsfemman Andy Roddick som i dag spelar semifinal mot David Ferrer i Masters Cup.Ferrer är okomplicerad, Nadal är en kanonkille, Djokovic har vuxit till sig rejält och Roger Federer har väl knappast en ovän.
Ett litet exempel på Roddick brist på ödmjukhet såg vi då han i går hade krossats av Roger Federer i den sista gruppspelsmatchen i Shanghai. Båda spelarna hade redan säkrat sina avancemang och matchen gällde bara vem av dem som skulle vinna gruppen. Federer var överlägsen i allt men fick knappt ett ”tack-för-god-match” av amerikanen som med blicken bortvänd gav världsettan ett knappt märkbart handslag.
Då Robin Söderling gjorde likadant efter sin förlust mot Rafael Nadal i Wimbledon väckte det stor uppståndelse men ve den som kritiserar Roddick.
Menar verkligen inte att Federers motståndare ska bocka och buga för världsettan. Tvärtom skulle jag gärna se att fler spelare med tillåtna medel försöker psyka honom under matcherna eftersom han i full balans är i det närmaste oslagbar för flertalet konkurrenter.
Gillar inte heller då spelare efter typ 1-6, 3-6 mot Federer knallar av banan och förefaller nöjda över att inte ha blivi nollade.
Kan också förstå att Roddick var frustrerad efter sin 15:e förlust på 16 matcher mot Federer men han borde ha visat sin överman större respekt efter matchen.
Från Davis Cup-semifinalen mellan Sverige och USA i Göteborg hämtar jag ytterligare ett exempel på Roddicks later. Inför sista dagens uppvärmningar passade Sveriges DC-kapten Mats Wilander på att bolla med sina barn. Då amerikanerna kom för sin uppvärmning plockade Wilander snabbt ihop grejerna. Wilander och James Blake morsade på varandra och den sympatiske amerikanan tog sig tid för en pratstund med Wilanders barn. Ett kul minne för dem förstås.
Roddick då? Jo, han stod fyra, fem meter därifrån, vände ryggen åt Wilander och ryckte i kepsen ett antal minuter innan han utan att ens hälsa på Sveriges DC-kapten gick in på banan.
Menar inte att detta är några skräckexempel på Roddicks divalater men de två episoderna visar ändå att han saknar den ödmjukhet flertalet toppspelare har.
Helylle-Federer hade väl förmodligen bjudit Wilanders barn på lunch – nåja, men ni fattar vad jag menar.