Zlatan kan lära av ”Foppa” och Federer

Fotbollsfolk är ett knepigt släkte.
I fotboll finns fler dryga divor än i någon annan sport och det visar sig bland annat i förhållandet till fansen.
Kom
att tänka på saken då jag häromkvällen såg hockeystjärnan Peter
Forsberg bli intervjuad av SVT:s Staffan Lindeborg. ”Foppa” hade kort
före intervjun tvingats konstatera att hans fot inte höll och att
karriären kan vara över.
Den firade NHL-stjärnan berättade
öppet om sina känslor, bad om ursäkt för att han ställt till det för
laget och intervjun var lika personlig som proffsig.
Snacka om föredöme.
Likadant
med Mats Sundin. Han är en firad stjärna men alltid ödmjuk och
tillmötesgående. ”Sudden” brukar vara i Båstad under tennisveckan, han
är där och lirar golf, festar och umgås med kompisar men aldrig att han
skulle komma på tanken att göra sig märkvärdig.
Jämför gärna
med Fredrik Ljungberg vars Båstad-besök håller svensk skvallerpress
sysselsatt i en vecka eftersom landslagsstjärnan ständigt försöker
gömma sig för pressen.
Frågan är varför han gör det. Jag menar,
Fredrik Ljungberg är en bra fotbollsspelare men självklart inte större
än att han skulle kunna få vara ifred i Båstad om han i likhet med
Sudden” tonade ner sin stjärnstatus lite.
Men det verkar
fotbollsspelare inte vilja. De trivs med att vara omhuldade av alla
inställsamma fotbollsreportrar som gör allt för att vara spelarna till
lags.
Har märkt det vid några enstaka besök på
landslagslagssamlingar där reportrarna sitter som snälla konfirmander
och finner sig i att varken Zlatan, Fredrik Ljungberg eller något av de
andra mner kända namnen dyker upp.
”De gör media på onsdag”, kan
beskedet lyda från landslagsledningen och istället får journalisterna
intervjua en mittfältsflåsare som ingen egentligen villa snacka med.
Det skulle aldrig fungera i tennis.
Tänk er
att arrangörerna dagen före start på en Grand Slam-turnering släpar upp
Radek Stepanek och Patty Schnyder på scenen när alla vill tala med
Roger Federer och Justin Henin.
Otänkbart. Fullständigt otänkbart.
Federer
och Henin ser det som självklart att ställa upp. Federer som förra
årets valdes till världens främste idrottsman ger presskonferenser på
engelska, tyska och franska och svarar tålmodigt även efter en
halvtimme framme vid podiet.
Flertalet av de största
tennisprofilerna är fantastiska ambassadörer för sin sport och har ett
avslappnat förhållande till media.
Det finns förstås undantag. Andre
Agassi var en plåga under ungdomsåren och Marcelo Rios dök visserligen
upp på presskonferenser men svarade sällan på frågorna han fick utan
satt av tiden för att slippa böter. Men det är klart, med tanke på att
killen kissat på hotellpersonsal som han inte gillade är några
uteblivna svar inget att gnälla på.
Nu menar jag inte att vi
journalister ska ha en bekväm tillvaro med stjärnor som ställer upp för
att göra vårt jobb lättare utan för att vi fungerar som en länk mellan
stjärnorna och deras fans.
Genom att nobba intervjuer menar jag att stjärnorna sviker sin fans.
De
svenska tennisproffsen är fantastiska att ha att göra med. De ställer i
stort sett alltid upp och vet att ta sitt ansvar. Även de spelare som
jag av olika anledningar haft ett spänt förhållande till har alltid
bemödat sig att svara på frågor.
De är proffsiga.
Den proffsiga attityden
saknas i fotboll som tycks så genomsyrad av motstånd mot media att även
mediokra allsvenska spelare suckar då de efter år i skuggan plötsligt
får en mikrofon under näsan.
Självklart ska man inte dra alla
fotbollsspelare över en kam och till exempel verkar David Beckham vara
ett undantag trots att han varit en av de mest omhuldade stjärnorna.
Har
annars ingen egen erfarenhet av hur svår- eller lättillgängliga de
internationella stjärnorna men förstår av kollegor att det är knepigt
att komma nära de största namnen.
I Sverige borde det vara
lätt. Frånsett Zlatan finns ingen svensk spelare av hög internationell
klass och ALLA andra spelare borde vara tacksamma för uppmärksamheten
de får.
Visst kan man väl förstå att Zlatan ibland tycker det kan
vara jobbigt med presskonferenser men som enda affischnamn borde han ta
sitt ansvar.
Nu är läget det att fotbollsreportarna blir lyckliga då
Zlatan ”gör media” och jag hörde häromdagen en TV-reporter riktigt
bubbla av lycka över att Zlatan börjat ge intervjuer.
Den reaktionen har vi tennisreportrar svårt att förstå – tack och lov