Zlatan kan lära av ”Foppa” och Federer

Fotbollsfolk är ett knepigt släkte.
I fotboll finns fler dryga divor än i någon annan sport och det visar sig bland annat i förhållandet till fansen.
Kom att tänka på saken då jag häromkvällen såg hockeystjärnan Peter Forsberg bli intervjuad av SVT:s Staffan Lindeborg. ”Foppa” hade kort före intervjun tvingats konstatera att hans fot inte höll och att karriären kan vara över.
Den firade NHL-stjärnan berättade öppet om sina känslor, bad om ursäkt för att han ställt till det för laget och intervjun var lika personlig som proffsig.
Snacka om föredöme.
Likadant med Mats Sundin. Han är en firad stjärna men alltid ödmjuk och tillmötesgående. ”Sudden” brukar vara i Båstad under tennisveckan, han är där och lirar golf, festar och umgås med kompisar men aldrig att han skulle komma på tanken att göra sig märkvärdig.
Jämför gärna med Fredrik Ljungberg vars Båstad-besök håller svensk skvallerpress sysselsatt i en vecka eftersom landslagsstjärnan ständigt försöker gömma sig för pressen.
Frågan är varför han gör det. Jag menar, Fredrik Ljungberg är en bra fotbollsspelare men självklart inte större än att han skulle kunna få vara ifred i Båstad om han i likhet med Sudden” tonade ner sin stjärnstatus lite.
Men det verkar fotbollsspelare inte vilja. De trivs med att vara omhuldade av alla inställsamma fotbollsreportrar som gör allt för att vara spelarna till lags.
Har märkt det vid några enstaka besök på landslagslagssamlingar där reportrarna sitter som snälla konfirmander och finner sig i att varken Zlatan, Fredrik Ljungberg eller något av de andra mner kända namnen dyker upp.
”De gör media på onsdag”, kan beskedet lyda från landslagsledningen och istället får journalisterna intervjua en mittfältsflåsare som ingen egentligen villa snacka med.
Det skulle aldrig fungera i tennis.
Tänk er att arrangörerna dagen före start på en Grand Slam-turnering släpar upp Radek Stepanek och Patty Schnyder på scenen när alla vill tala med Roger Federer och Justin Henin.
Otänkbart. Fullständigt otänkbart.
Federer och Henin ser det som självklart att ställa upp. Federer som förra årets valdes till världens främste idrottsman ger presskonferenser på engelska, tyska och franska och svarar tålmodigt även efter en halvtimme framme vid podiet.
Flertalet av de största tennisprofilerna är fantastiska ambassadörer för sin sport och har ett avslappnat förhållande till media.
Det finns förstås undantag. Andre Agassi var en plåga under ungdomsåren och Marcelo Rios dök visserligen upp på presskonferenser men svarade sällan på frågorna han fick utan satt av tiden för att slippa böter. Men det är klart, med tanke på att killen kissat på hotellpersonsal som han inte gillade är några uteblivna svar inget att gnälla på.
Nu menar jag inte att vi journalister ska ha en bekväm tillvaro med stjärnor som ställer upp för att göra vårt jobb lättare utan för att vi fungerar som en länk mellan stjärnorna och deras fans.
Genom att nobba intervjuer menar jag att stjärnorna sviker sin fans.
De svenska tennisproffsen är fantastiska att ha att göra med. De ställer i stort sett alltid upp och vet att ta sitt ansvar. Även de spelare som jag av olika anledningar haft ett spänt förhållande till har alltid bemödat sig att svara på frågor.
De är proffsiga.
Den proffsiga attityden saknas i fotboll som tycks så genomsyrad av motstånd mot media att även mediokra allsvenska spelare suckar då de efter år i skuggan plötsligt får en mikrofon under näsan.
Självklart ska man inte dra alla fotbollsspelare över en kam och till exempel verkar David Beckham vara ett undantag trots att han varit en av de mest omhuldade stjärnorna.
Har annars ingen egen erfarenhet av hur svår- eller lättillgängliga de internationella stjärnorna men förstår av kollegor att det är knepigt att komma nära de största namnen.
I Sverige borde det vara lätt. Frånsett Zlatan finns ingen svensk spelare av hög internationell klass och ALLA andra spelare borde vara tacksamma för uppmärksamheten de får.
Visst kan man väl förstå att Zlatan ibland tycker det kan vara jobbigt med presskonferenser men som enda affischnamn borde han ta sitt ansvar.
Nu är läget det att fotbollsreportarna blir lyckliga då Zlatan ”gör media” och jag hörde häromdagen en TV-reporter riktigt bubbla av lycka över att Zlatan börjat ge intervjuer.
Den reaktionen har vi tennisreportrar svårt att förstå – tack och lov