Varför bloggar jag egentligen?

Hej!
Flera läsare ifrågasätter syftet med min tennisblogg och fler än en tycker att det mesta jag skriver är skit.
Det är lugnt. Beklagar mig inte alls, sticker ju ibland ut hakan och kan garantera att jag inte har glaskäke. Känner ändå att jag vill klargöra några saker för såväl ständiga meningsmotståndare som andra.
Tänkte vara lite personlig. Försöker annars undvika det i skrivandet eftersom jag inte tror att läsarna är intresserade av vad jag gjorde i helgen eller mig som person. När jag i början av året fick förfrågan av SvD att starta en blogg om tennis tände jag inte alls på idén. Jag såg bloggar som en egotripp för bloggaren själv. Men då det stod klart att ämnet tennis skulle stå i fokus ändrade jag uppfattning. Jag älskar sporten och förstod att bloggen innebar en möjlighet att skriva om saker som knappast berör den allmänt idrottsintresserade och därför inte platsar i papperstidningen men som förhoppningsvis intresserar tennisvännerna.
Det har varit och är kul.
Jag ger kritik och får kritik. Precis som det ska vara. Högt i tak och ge och ta. Ärliga tag.
Men ibland tycker jag att debatten spårar ur. Framför allt skedde så då Sofia Arvidsson hånades i kommentarer till det blogginlägg i vilket jag skrev att hon måste bli snabbare och rörligare. Vips kom elaka kommentarer om att Sofia käker pizza till frukost och liknande.
Det gjorde mig beklämd.
Flera bloggkollegor på andra tidningar säger att de slutat läsa kommentarer eftersom ”det mest är knäppskallar som skriver”.
Jag måste vara lyckligt lottad.
Tycker att debatten på bloggen i nio fall av tio är seriös och värdefull, jag tar åt mig av saklig kritik och lär mig mycket.
Men så finns några som inte alls vill diskutera sakfrågor utan som ogillar mig och det står dem självklart fritt. Jag kan också ta att de kritiserar ALLT jag skriver men tycker inte att det leder till en meningsfull debatt.
Oj, det här blir långt men vill gärna klargöra några saker angående debatten om doping och läggmatcher samt min egen bakgrund.
Jack S ifrågasatte i ett inlägg om jag överhuvudtaget spelat tennis.
Svaret är ja. Började då jag var sex, kom med i Salk då jag var sju eller åtta. Bra bollsinne och känsla men inget mer så framgångarna uteblev helt. Spelade Skol-SM, JSM och sommartävlingarna i Varberg, Falkenberg och Båstad plus småtävlingar i Stockholmstrakten. Har spelat hygglig gubbtennis men två diskbråck och höftproblem innebar slutet för två år sedan då jag var 51. Hoppas fortfarande på comeback, hehe.
Viktor vill att jag ska lägga fram bevis på att Davydenko bötfällts för läggmatcher. Viktor, jag kan tyvärr inte det. Allt är omgärdat av sekretess och du får självklart anse att jag därmed far med lögn. Under närmare två års tid jobbade jag intensivt med frågan om läggmatcher och spelskandaler.
Alla inom tennisen visste ju att det förekom och därför var det ett givet kapitel i den bok Magnus Norman, Patrik Cederlund och jag skrev. Titeln Tennis off the record (nej, syftet är inte alls att göra reklam) berättar om svårigheterna att få folk att träda fram. Det blev inga bevis svart på vitt. Till exempel kan jag inte bevisa att Kafelnikov framför ögonen på supervisorn Thomas Karlberg rev sönder den skriftliga varning som Karlberg just överlämnat till ryssen som anklagades för läggmatcher.
Ändå vet jag att det gick till så. Jag vet också att Davydenko blivit bötfölld vid flera tillfällen. Varför kan jag inte bevisa det? Svaret är att ingen vågar träda fram. ATP lägger locket på och ville till helt nyligen inte ens medge att det förekommer läggmatcher. Det gick så långt att anställda på ATP förbjöds att prata med mig då jag undersökte läggmatcher och spelskandaler. Den eller de som talade med mig riskerade sparken och jo, jag har själv sett mejlet där det står. Har för övrtigt sett mängder av ”hemliga papper” som jag inte kan publicera eftersom ytterst få personer har tillgång till uppgifterna och det skulle vara tydligt vem av dem jag fått uppgifterna från.
Kan jag bevisa det?
Nej.
Självklart är det en svaghet att inte kunna presentera bevisen jag har och självklart öppnar det för spekulationer om att jag far med osanning.
Jag tar det.
Alternativet skulle ju vara att röja de många källor jag har och den tanken är mig helt främmande. Källsydd är A och O. För det första skulle jag aldrig kunna svika ett förtroende jag fått. De jag talar med ska kunna känna sig trygga i vetskapen att deras namn inte röjs.(Alltså är det inte Thomas Karlberg själv som berättat om när Kafelnikov rev den skriftliga varningen). För det andra skulle jag aldrig mer få ett förtroende och därmed förlora insikten i tennisens interna affärer
Ett annat alternativ skulle ju förstås vara att inte alls skriva om saker som ATP vill hemlighålla men det skulle kännas fel. Att veta att det förekommer oegentligheter men inte berätta om det – nej, det fungerar inte för mig.
Är det någon som orkat läsa ända hit…?
Till de som undrar varför jag inte skriver om matcher på bloggen kan jag bara svara att bloggen är tänkt som komplement till det jag skriver om matcher i papperstidningen och på svd.se.
Till de som tycker att SvD har för lite om tennis och att jag inte kan sporten kan jag bara ge rådet att byta tidning. Mina chefer har inga planer på att peta mig som tennisreporter. Inte vad jag hört i alla fall…
Till de som menar att det går längre tid mellan mina blogginlägg och att jag ibland är sen med att kommentera nyheter kan jag svara att det stämmer.
Orsaken är att jag hittat även annat att göra på fritiden och därför sköter jag numera bloggen mest då det blir tid för det under arbetssveckan.
Till de som tycker att jag tjatar om doping och läggmatcher kan jag säga att jag kommer fortsätta göra det eftersom jag anser att doping och läggmatcher är två stora problem som hotar tennisens popularitet.
Till de som tror att jag ”jagar” argentinare och ryssar på grund av att de är just argentinare och ryssar kan jag bara svara…ja, vad ska man egentligen säga om sådana insinuationer.
Mycket kan sägas men jag nöjer med att svara: Nej!
Till de om tycker att jag svarat hånfullt i vissa kommentarer sträcker jag upp handen och säger ett ärligt menat sorry. Har läst några av mina svar och inser att de kan uppfattas som provocerande vilket inte var avsikten.
Däremot kommer jag fortsätta att vara ”jobbig” för spelare som dopar sig, spelare som tankar och andra som skadar sporten.
Känner jag mig själv rätt kommer jag också vara ”jobbig” för förbundspampar som rullar tummarna, oengagerade tränare och andra som inte gör sitt bästa för att svensk tennis ska bli bättre.
Detta måste vara det i särklass längsta blogginläg jag skrivit men kände att det var angeläget att förklara mina syften med bloggen.
Är medveten om att några säkert tror att jag har andra syften, typ: ”Jonas bortförklarar varför han inte lägger fram bevis” men dessa personer kommer jag förmodligen aldrig kunna övertyga om någonting.
Jag hoppas att ni andra tycker att bloggen åtminstone då och då tillför något.
Mvh
Jonas