Jonas Arnesen
Det mesta talade för att Sverige skulle få inleda med hemmamatch i nästa års Davis Cup.
Det blev bortaplan – mot Israel.
Ser två positiva saker med lottningen.
1) Sverige bör överleva första omgången.
2) Det blir inget publikfiasko.
Med tanke på att den gångna helgens semifinal mot USA blev både publik- och tittarfiasko vill man ju nästan inte tänka på hur det skulle sett ut om Sverige fått hemmamatch mot Israel.
Göteborg hade förstås inte varit intresserat att arrangera eftersom kommunen bara vill ha stormatcher. Återstår Helsingborg och Malmö – övriga två DC-kommuner – och de hade väl slagits om att få slippa matchen.
Frånsett att förstaomgången är sportsligt gynnsam finns inte mycket att glädja sig åt för vare sig DC-laget eller förbundet:
1) Bortamatch mot Israel betyder stora utgifter för förbundet.
2) Israels anonyma men inte ofarliga lag gör det omöjligt att använda matchen som ett led i marknadsföringen av svensk tennis. Det gick ju inte i hemmamatchen mot stjärnfyllda USA så varför skulle det fungera i bortamatch mot Israel?
3) I kvartsfinal väntar sannolikt Argentina- borta. Ännu fler utgifter för förbundet och dessutom förmodad förlust. Argentina och Spanien (hade också blivit bortaplan) var länderna Sverige skulle undvika för att ha en bra chans att försvara årets semifinal.
Robin Söderling, Thomas Johansson, Jonas Björkman, Joachim ”Pim-Pim” Johansson, Simon Aspelin och Robert Lindstedt har i olika utsträckning sett till att Sveriges Davis Cup-lag i år gjort en mycket imponerande insats.
Ändå har inte det räckt för att göra tennisen riktigt het i landet.
Med tanke på det krävs stordåd mot Argentina för att DC-laget inte ska kännas iskallt 2008.