Talangens kritik är allt annat än mesig

”Det är för mesigt i svensk damtennis”.
Så sa Michaela Johansson då jag i går frågade varför hon hoppat av Team Twilfit och nu kör sitt eget race.
Hennes uttalande är tufft och visar att Michaela siktar högt och är beredd att offra mycket för att nå dit.
Har själv länge tyckt och påtalat att det daltas allt för mycket i svensk tennis och då främst med tjejerna.
På 80-talet sponsrade Volvo damtennisen med åtskilliga miljoner kronor och hårdföre Sven Davidson anlitades som ledare. Men han tvingades bort eftersom majoriteten av spelarna menade att Davidson var för krävande. Vet att en ställde sig bakom Davidsons tuffa linje: Catarina Lindqvist som också lyckades i särklass bäst av alla och tog sig in på topptiolistan.
Dit når knappast Michaela Johansson men inställningen är det verkligen inget fel på och det är bara att önska henne lycka till med satsningen.
Däremot antyder hennes avhopp från Team Twilfit att förbundet inte bedriver den form av elitverksamhet som målmedvetna talanger har rätt att vänta sig.
Oavsett hur hög den egna ambitionen är ska ingen talang ha anledning att motivera ett avhopp från ett förbundsteam med att det är för snällt och mesigt.
Team Twilfit har nu tappat både Michaela Johansson och Mari Andersson (som lagt av) och nu återstår bara Nadja Roma och Johanna Larsson.
Nadjas lillasyster Sandra står på tur att komma med men frågan är om det är i den miljön hennes stora potential bäst tas tillvara.
Har alltid varit en varm förespråkare för team men de interna stridigheter som varit i de två upplagorna av Team Catella och det som nu skett i Team Twilfit gör mig allt mer tveksam.