Swedish Open är som Kiviks marknad

Har under 29 år som sportjournalist aldrig varit på ett evenemang där idrotten hamnat så i skymundan som tennisen gör i Swedish Open i Båstad.
Det är partaj, kändihysteri, b-kändishysteri, champagne, sprit, öl – det mesta i Sveriges tennismetropol handlar om annat än tennis.
Arrangörer, kommun, hotell, krogar och affärer är de stora vinnarna.
Tennisen är förlorare.
I veckan har jag talat med en rad personer som är intresserade av sporten men som tycker att allt som borde vara runt-omkring-aktiviter fått för central betydelse i Swedish Open.
Kan från mitt eget område ge ett belysande exempel: I pressrummet fanns häromdagen 18 journalister: En från TT, en från DN, en från Helsingborgs Dagblad, en från Sydsvenskan och en från Bildbyrån.
De fem har ett gemensamt: de är i Båstad för att skildra de sportsliga händelserna.
Övriga 13 journalister i rummet har jag inte sett på något annat idrottsevenemang.
Orsak: de ska inte vara där.
De är nämligen nöjesjournalister.
Alltså borde de inte heller få pressbrickor till Swedish Open.
Men Båstad-arrangören tycks så beroende av att det skrivs om partaj, kändisar, b-kändisar och nattlivet att man välkomnar nöjesjournalisterna med öppna armar.
Inget ont om nöjesjournalister i sig även om jag har svårt att förstå den formen av journalistik, åtminstone i dess mest vulgära form.
Hur som helst har nöjesjournalister lika lite i ett pressrum på en idrottstävling att göra som jag och andra sportjournalister har att göra i pressrummet på filmgalan.
Allt hör hemma på sin plats.
Men så tänker man inte i Båstad.
Där är arangören så osäker på den egna produkten att man istället låter göra ett Kiviks marknad av turneringen.
Det är synd.